Filmer (Sida 18 av 24)

Haha, tack för den rapporten Lars. Jag tror att jag avstår faktiskt...

Insåg precis att min gamla VHS-spelare visst funkar som en klocka, och även kassetterna. Jag hade hört nån gång att banden klibbar ihop när de blir gamla, även om jag tvivlat lite på denna info när jag har läst Puffy och andra zines med recensioner av VHS-fynd på loppisar. Någonstans tyckte jag att det var lite skönt eftersom jag har sjutusen andra saker att göra. Men nu när jag insåg att kassetterna kanske är möjliga att titta igenom, så öppnade sig en hel värld av gammalt inspelat material. På gott och ont. Mest ont (p.g.a nämnda tidsbrist). Men visst, vem är inte innerst inne frestad att se igenom 12 timmar av ZTV:s livesändning från Hultsfredsfestivalen år 2000??

Ny dag, nya filmer!

Först såg jag den splitternya dokumentären "Woodstock 99 - days of peace, love and rage" om Woodstock-festivalen 1999. De skulle arrangera en efter den klassiska mytomspunna från 1969, fast med de band som var stora 1999. Dvs: rage against the machine, limp bizkit, offspring, metallica, Korn och en rad andra aggressiva artister. Festivalen urartade i flugornas herre-levene eftersom det inte fanns infrastruktur att hantera 500.000 20åringar, det var stekhett, vattnet kostade 4 dollar flaskan, folk var packade, blev hetsade av band efter band att vara arga och slå sönder saker (de har klipp med från spelningarna och mycket av det som sägs hade ju aldrig gått att säga idag känns det som?) och det var precis vad de gjorde. Festivalen revs, det blev upplopp och massor av misshandelsfall, våldtäkter och totalt nedbrytning av allt vett och sans. Dokumentären väver in alla möjliga förklaringar, allt ifrån "det är aggressiv musik som gör unga män arga och våldsamma" till "det är kopplat till klass, här är massa arga vita arbetarklassmänniskor som kokar över av ilska och de får höra att det är OK att göra det" och så vidare. Den var faktiskt över förväntan och jätteintressant, jag hade inte hört talas om att det ens gjordes några nya Woodstocks efter den där superhippiefestivalen 69, men tydligen arrangerades en även 1994 som var mycket mer städad. Festivalen fick kritik för en kvinnlig artist per dag (4 dagar, så 4 kvinnliga artister totalt) överflöd av misogynt beteende, rasism, våld, hat, alkohol och så vidare. Dokumentären berör även generationsklyftorna mellan de äldre som tycker att alla borde få uppleva det dom upplevde (dvs the original woodstock) men vad de inte fattar är att samhället förändras, musiken förändras, attityder och konflikter förändras.
HBO-dokumentär, här är trailer: https://www.youtube.com/watch?v=h62RmIsx6MA
De gör en poäng av att mycket av ilskan många kände där är densamma som flyttat in i kommentarsfält idag. Samma hat mot kvinnor, invandrare, hbtq etc som där, fast där var den på nåt vis sanktionerad och eldades på av artisterna på festivalen.

...sen såg jag min klassiska Summer of Sam för säkert tjugoende gången, behöver inte ens titta aktivt för jag vet precis vad som händer. Den handlar om seriemördaren David Berkowitz som tog order av en flera tusen år gammal hund som beordrade honom att skjuta tonårstjejer med brunt hår, vilket ledde att mängder av kvinnor färgade håret och skaffade peruk. Samtidigt som jakten pågår i den stekheta sommaren 1977 så har en i ett kompisgäng blivit punkare och blir utfryst och misstänkliggjord för en massa, en annan i gänget är notoriskt otrogen mot sin fru och de andra är bara allmäna skithuvuden. Bra film! Spola över scenen med punkbandet "spelning" ca 1 tim 30 min in. Det är kanske två minuter men det gör filmen totalt otittbar och du är ofokuserad ett bra tag efteråt. Hoppa över den, den tillför ingenting och titta inte bara för att jag skriver såhär å gör er nyfikna. Jag kan berätta vad det är. Regissören och skådisarna har aldrig varit på en punkspelning, och de ska spela som de tänker sig att det ser ut och låter på en lokal för punkare. Det är så pinsamt att hjärtat stannar och man vill typ stänga av filmen. Gör inte det! Den är svinbra, spola över punkspelningen bara. Efter punkspelningen kommer en lång sexfest med mycket naket.

Woodstock 1999 får jag glana på nån gång snart.

Har häckat en del på SVT Play. Såg först "My Friend Dahmer" - som jag hoppas inte är en del av alla filmer SVT la upp i och med Pride. Det är väl också ett porträtt av en homosexuell man? Hm. Men den var väl bra, men vet inte om den bidrog med nåt som du inte kan dig till livs via serien.

Såg även alla fem filmer i "Small Axe"-filmerna. Väldigt bra. De två sista var kanske lite för korta och rumphuggna. Men de tre första, och framförallt två första, var extremt bra. "Lovers Rock"-filmens flytande känsla, där allt utspelar sig på en fest, var mycket vacker och snyggt gjord. Bra musik också. Kanske speciellt i "Lovers Rock"-filmen. Alla var snygga och byggde fint upp tidskänslan utan att det kändes som Medeltidsveckan-lajv som det ibland kan kännas när det ska göras film om 60- och 70-talet. Fick lära mig grejer också och det är ju inte fy skam.

Såg "The Golden Child" också. Där fick jag inte lära mig nåt alls, annat än att Eddie Murphy inte varit med i särskilt många bra filmer alls. Den var verkligen mycket sämre än jag väntat mig. Har aldrig sett den förut. Kändes som han spelade typ samma karaktär som i "Snuten i Hollywood", fast här i nån sorts fantasy-aktig historia. I början åker han runt och skrattar åt alla tokigheter i Hollywood, typ som han gör i "Snuten i Hollywood" (som visserligen utspelar sig Beverly Hills). Men i filmen bor han i Hollywood. Han borde väl inte ha den där rollen som outsidern-som-skrattar-åt-det-stolliga-i-stolliga-Hollywood? Humorn var inget att hurra över. Man kunde verkligen hålla sig för skratt. Och varför blev han och tjejen, som inte ens var 20 år när filmen släpptes, kära och snackar om att gifta sig? Hon verkar mest irriterad och less på honom stora stunder. Men har väl sett alla Eddie Murphys filmer från 80-talet nu. Om det är nån merit.

Alltså håller med om Crash! Jag älskar att det aldrig går från A direkt till B, utan att deras galenskap bara märks i förbifarten och att det sakta glider över från udda sexuell fantasi till livsfarliga aktiviteter på motorvägen. Boken är väldigt bra också, men den steg fan i mina ögon tack vare filmen. Soundtracket är fantastiskt också: https://www.youtube.com/watch?v=AF76uSQXOOA
Ryser av det. Och huset de bor i, det där jävla cementhelvetet precis vid motorvägen, inte ett träd så långt ögat når...

Är väl Shivers som är baserad på JG Ballards High Rise?
High Rise är nog en av bästa böckerna jag läst. Lätt bästa sci fi-boken tillsammans med Dicks Martian Time-Slip.

Glömde detta: Upptäckte att "Sista budet" finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=NBer7lctfzY

Det är alltså filmen som teamet bakom "Lyftet" (filmen) gjorde efter "Lyftet" (borde kunnat formulerat det där bättre, men ids inte riktigt nu). Den är nog inte lika bra som "Lyftet", men har ändå strejker, TV:s som hivas ut genom fönsterrutan, onda knarkbaroner till kapitalister bl.a. spelad av Hans Alfredson. Finns inte på DVD eller nåt sånt. VHS:en kostar en bra slant. Jag såg den på bio i GBG för typ fem år sedan. Så är dags för en omtitt. Tipsar om den här. Känns som det finns några lirare som kan uppskatta den.

Angående ett tidigare inlägg nog i denna tråd så har jag lagt ut förfrågning angående kortfilmen Folkbildningsterror, så det ärendet ligger hos andra nu, så vi får se om det dyker upp nåt. Hoppas. Upphovspersonen tycks vara mkt upptagen just nu, så vi får se om det kommer nåt. Jaja.

Såg om Wild at heart nyligen och pallade knappt den, var alles för 90-talsrebellisk, mycket väsen för lite även om den såklart har en del kul. Lynch har fallit för mig, sett även Mulholland Drive för sista gången, en film som jag dyrkade för tio år sedan. Även Lost highway kändes rätt trist. Ska se om Blue Velvet. Men lutar nog åt att The Straight Story är den enda Lynch jag tycker funkar. Eraserhead lär jag aldrig se om igen. Men ja Dern är klart höjdpunkten i Wild at heart. Twin peaks 1 och 2 och 3 och allt vad det är lär jag nog aldrig se klart. Så, det var dagens tråkgubbe. Men det är skönt att liksom bli klar med saker. Vem vet, kanske återvänder till i framtiden.

Tidigare idag så jag en ny dokumentär på - usch - Netflix om Bob Ross: bob ross: happy accidents, betrayal and greed. För er som inte vet vem denna man är så är vykortsversionen: En väldigt duktig målare som hade ett tv-program där han målade skithäftiga landskapsbilder på en halvtimme samtidigt som han pratade lugnt och snällt och hade en allmänt fin inställning till allt. Det finns inga olyckor, bara lyckliga misstag.

Dokumentären skildrar hans uppgång, storslagna framgång och att han aldrig verkar ha gjort något dumt. Jag blev så orolig när jag såg att den fanns och tänkte "Näe, inte fan kan han OCKSÅ ha gjort någonting levande något ont..." och förväntade mig att bli djupt besvärad av vetskapen att Bob har gjort något hemskt.. Men nä, det var ju faktiskt inte han det handlade om egentligen. Det är en dokumentär om teamet runtom honom som är kåta på pengar och gör allt för att roffa åt sig exakt varenda liten cent som Bob skapat. Se den om ni tycker om Bob Ross, annars är den nog ganska ointressant.
Sen youtubar ni såklart "The joy of painting" när ni haft en lång skitdag på jobbet och bara sitter och njuter av hans lugna röst när han säger att han ska rita YTTERLIGARE ett träd för, "alla behöver en kompis".

Hallå!

Ärendet med en viss efterfrågad kortfilm är nu löst. Du som efterfrågade denna för nåt halvår sedan, PMa mig för länk och lösenord. Verket får ej delas vidare och lösenordet får ej spridas.

Nu minns jag alltså inte vem det var som frågade om detta eller i vilken tråd, men skriver alltså här i filmtråden.

B-pappas kvarnar maler långsamt men noga - precis som det kommunala stålbad som format mig.

OBS! Loggar inte in här varje dag, så hav tålamod om jag inte svarar så fort.

Snowblind på HBO är en serie som handlar om samma era - uppgången av Crack och ett annat perspektiv på hela Iran-Contras-affären. Finns några säsonger. Gillar hela den eran i amerikansk kultur också, hardcore, electro, boogie, tidig hip-hop.
Crime of the Century, också på HBO, började vi se förra veckan. Fet dokumentärserie om Opiat-Epidemin. Jisses vad läkemedelsbolagen får folk fast på opium och fentanyl.

Sorgligt med Oliver Lofteen. Usch.

Viveka-tips: Hon är med i det jag upplevde som bästa "Polisen i Strömstad"-miniserien, den från1984 och heter "Polisen som vägrade dö"... nej, förlåt "Polisen som vägrade ge upp" ska det vara. Minns den mer som ett tätt drama om jobbiga och såriga relationer. De andra är mer lite av småjönsiga och mysiga snutfilmer. Borde se om de där filmerna/miniserierna dock.

Såg också "Den gråtande ministern" för länge sen och minns den som rätt bra. Detta vara när jag var som djupast i mitt tittande av svensk film. Och jag gillar ju den där gråa, lite stela och sega känslan som fanns i mycket som gavs ut i slutet av 80-talet/början på 90-talet. Hon måste ha varit med i nån Hassel-film också (det var hon sa Internet; "Säkra papper" från 1989). Hassel är väl sinnestypen för de där gråa, småtråkiga jag pratar om. Snutar äter korv, bär stickade Musse Pigg-tröjor och spelar på tipset. Det ska vara action, men mest är vardag och tråkigt.
Jaja, "Den gråtande ministern" hade väl lite den känslan också.

Hon är också med i "Jerusalem" som var helt ok. Och minns att jag verkade älskade "Harry & Sonja" när jag var ung och grön. Men hur skulle den upplevas nu? Tror nog att den fortfarande håller.

Jag och Hunden såg "Mamy Blue" (fick jag den av B-Pappa? Vill nästan minnas det) på VHS när jag fick besök av honom en gång i mitten av 2010-talet. Den var dock inte alls nåt bra. Jättevirrig och pajig kidnappshistoria. Var väl en av de sista sakerna hon var med i.