Ja Alien Covenant var det ikväll ja. Hade inga förväntingar eller jo förväntade mig ändå något ganska annorlunda än Prometheus (den får man ju inte gilla i det här landet!) och fick en blandad kompott. Scotts noggrannhet för detaljer finns givetvis kvar, liksom känslan för olika teknikapparaters kommunikationsförmågor & begränsningar. Visst är det flott med rymd och rymdskepp och hela allting, men stundtals känns det ju lite plastigt men här också fanns stunder av tyngd och läbbig klassisk skräck a la "i rymden är det hårda bud och den som gör bort sig är rökt på momangen".
För oss unika och självutnämnda kultmän fanns också 2 st direkta Blade runner-referens-scener (utöver android / skapelse-temat); en där bevarandet av minnen / minnesobjekt penslades med det klassiska pianoljudet från "I dreamt music"-scenen och en scen där två olika gudaupphöjda humanoider möts och kärlek och förintelse dras till sin spets a la scenen i BR där Rutger Hauer möter sin skapare. Scott leker vidare med Romarriket-kejsare-undergång-temat (Gladiator) och "the promised / untouched land / Robinson Crusoe / självutnämnd envåldshärskare"-grejjerna (1492: den stora upptäckten). Benskeppet dyker upp och Giger-worshipen sitter i ryggmärgen, liksom referenserna till Paradise lost och målningen Dödens ö. Nekropolen var riktigt läcker och jag gillar Scotts fäbless för brända och sargade lik, kroppar som går sönder, deformeras och brister, actionscenen i mitten av filmen har samma kraft och intensitet som det bästa ur Black hawk down men skapar en mersmak som kanske inte mättas under kvarvarande speltid. Allt ska försökas tryckas in, från maskiner som används i kampen mot xenomorphen till en drivande kvinnlig hjältinna men detta känns samtidigt lite avslaget och halvhjärtat, långt ifrån Thelma & Louises fördjupade karaktärer med psykologiskt brinnande drivkraft. Saknade mäktiga scener a la Fury road där man ville ställa sig upp och vråla.
Kanske blir det lite tvärt mellan pratet om ursprung och de renodlade gore-scenerna (ja, någon brist på griserier är det ändå inte, även om det är relativt få såna händelser så sätter de sig ganska bra på hornhinnan). Men i slutändan så tycker jag alltid att Scott bjuder på något att tugga på och teknikfetischismen är kittlande, från vapen till rymdskeppshöljen till skärmgrafik. Jovisst det är egentligen en stor, bred soppa av "hit and miss", ibland blir det hel fel (värdelös scen där besättningen snackar tuttar) och ibland funkar det på ett ganska primitivt plan (explosioner!) och jag saknar en mer avskalad ram för handlingen, då det här är väldigt många komponenter i soppan och många av dessa visar sig ändå vara ganska oviktiga. Men visst, det är spänning och välgjort och en ganska mysig känsla av terror, men samtidigt sitter jag nog mest och blir sugen på att återuppleva den extrema fruktan som TV-spelet Dead space förmedlade under sina första 3 / 4e:delar, verkligen ett elddop för den som tror att rymden ändå är ett ganska trevligt ställe (och jisses vilken helgjuten estetik detta spel har).
Men ja, delar av filmen känns lite väl mycket Avatar och det blir lite tröligt men det vägs ändå upp av ett ganska skönt slutparti, även om det är lite tragikomiskt hur förutsägbara dessa filmer är, hur låsta rollerna är och hur mycket vatten som stampas; om det nu är de gamla filmerna som är stommen i filmen, varför då inte ta in mer av den varan och gå direkt på att göra remakes..? Ja det var väl mina korvören om denna, tror jag. Blir en vanlig 3 / 5 i betyg, bättre än Prometheus och justja, mindre humor här och det gillar jag, att Scott är på sitt (näst)mest diktatoriska surgubbehumör (se 3-timmarsdokumentären Dangerous days: The making of Blade runner, superkul och givande och intressant doku). Jaovisst, jag tycker att Scott är en dryg och ojämn men också en briljant och fantastisk regissör, som kan andas in en storartad känsla av magisk realism i sina filmer och alltid sätter det visuella högt och när det kommer till filmtittande så går jag alltid igång på det visuella, från Black rain till Someone to watch over me till Legend. Och snart har jag sett allt av denna grabb och kan då kalla mig för Scott-kännare. Håll koll på det där android / mänsklighet-temat som löper som en röd tråd genom hans filmer, om det artificiellas evolution! Längtar redan nu till nästa gång jag drömmer om Rutger Hauer.
Vad tyckte Tommy och Michelinmannen?
Var alltså premiär och salen var knappt halvfylld. :-( 90-talet, kom tillbaka! Ja, jag har väl blivit lite bio-romantiserare. Och det kan jag gott vara eftersom vi här ute i Gästriklands Gnarp har en autonom biokedja, utanför SFs klor, som vi stolt kan besöka!
Lägger även en rekk på directors cuten på Alien 3. Ge den en chans!