Nu idag kom känslan av att defintivt vara tillbaka på jobbet och det var tungt. Fy farao. Nu är allt sommarskoj slut. Visst, klart det händer mer lattjo saker men nu blir det väl vila på helger och sånt. Stor känsla av meningslöshet. Man tycks omgiven av fattiga & privatiseringsdyrkare som pissar sig själva i ansiktet, gigantelpoolsägare som grinar och skriker om energipriser, kadaverätande svennar som är experter på vegankost, högutbildade & totalt obildade, misogyna tystnadskultursbyasvin som pratar om "gemenskap", duktiga & präktiga medborgare som köper kvinnor från asien, okritiska röster i sömnen om livsvillkor, klass, familj, framtid och vad som ligger på tallriken, reproducerande av klyschor bestående av spillror från klyschor osv osv, prat om "kostnader" och allt som är fel men inget prat om individuell massbilism, cancerprodukter, nöjesflygande, livsmaxande, offentlig reklam, parlamentarism, allt som "återvinns" så att giftkretsloppet & produktionen & konsumtionen är oändlig, män inuti mansnormer som befinner sig inuti mansnormer men låtsas att något sådant inte existerar så att de kan ostört ägna sig åt sina favorithockeyspelare, de som redan är våldtäktsdömda eller kommer att bli det i framtiden.
Det har varit en fantastisk tid på året och en har laddats av subversiv energi av alla fina människor en känner eller lyckas möta. Det är det som är den riktiga världen, utopin, som en ibland kan rymma ut till och leva glad homo sapiens i, på rymmen från fördärvssamhället. Tack alla för allt underbart. Nu dröjer det ett år till innan det händer igen... nej skojja bara, händer väl säkert mer sköj i höst i vinter, även om orken och energin kan tryta lite. (MEN VÄLJ LIVET DÅ GÅSSÄ!!! men nej, jag har inga sociokulturella eller whatever möjligheter att bli något annat än en knegare ((och alla andra alternativ är ju ändå uteslutna och jag vill ju inte vara något annat)), jag har försökt men "har det inte i mig", beroende på det gamla vanliga tröket om klass, uppväxt, självbild, livssyn, självförtroende osv. När den duktiga & kreativa & genomtänkta & planerande klassen sitter och bygger karriärsimage är jag på Lidl och ÖoB och klämmer på olika lockande plastförpackningar). Precis när orken har kommit tillbaka under ledigheten ska den dräneras igen och en ska gå från människa till odjur och fyllas av hatets alla former, som en gammal engångsplastmugg. Att säga upp sig från "fungerande" jobb är ju bara att dra ut på lidandet och krånglet. Det gäller att stålsätta sig men ändå lämna öppet för att blöda ur sin mjuka mage. Så fort man mår dåligt på grund av jobb får man höra att det är ens eget fel, man har sig själv att skylla - EGET ANSVAR. Eller ska man försöka försörja sig på något konstnärligt...? Nej fan inte i denna tid av överproduktion och "alla har en historia att berätta"-slasköverflödet + att jag har ju inget uppenbart pedagogiskt & samhällsförbättrande & intellektuellt tydligt budskap i det jag gör så då är man ju inte omfamnad av samhällsbyggarna, så då får man fortsätta böka runt i leran - där man trivs allra bäst (för att man inte känner till något annat).
Noll jobbork, noll tillväxt, noll framtidstro. Med dessa bevingade ord välkomnar jag hösten och allt som komma må. Eller för att citera slutorden från en av världens bästa filmer, The Beyond, 1981:
"And you will face the sea of darkness, and all therein that may be explored."