Sv: Corona-tråden

Jag jobbar på som vanligt. Har en del smådramatiska historier att berätta men det finns ögon överallt så vi kan ta sånt IRL sen när vi ses ute i det fria, på grönbete. Ok jag är ju ingen "allt blir bra sen när vaccinet är injicerat" så jag syftar alltså på när världen och människornas hjärtan brunnit ned till en liten svart klump och SVT och fredagsmys är ett minne blott och vi bygger rustningar av bildäck och filtrerar urin till dricksvatten osv.

Coolt med ny serie! Handlar den om dödgrävare? Eller är den redan klar? Behöver du research-intervju? Har en polare som är f d dödgrävare, hen jobbade väl med det i flera år och har en viss sorts "galghumor". :-) Hojta om du vill komma i kontakt.

Sv: Corona-tråden

Det är en ny serie! Denna gång om lastbilschafförer :-) Nu har jag kommit 24 sidor in i serien. Av ungefär 80, så det är ju en liten bit kvar att gå.  Men det är kul. Har tydliga rutiner för att inte säcka ihop om dagarna: Går upp halv sex, kaffe, jobbar från 07 till 13. Går och tränar en halvtimme/40 minuter, går tillbaka, äter lätt lunch, jobbar till 17, tar en kort promenad, in och rita en sida serie (6 rutor) från skiss till tuschning, så den är helt klar. På så sätt kommer jag på tre månader ha gjort 90 sidor. Det känns ganska bra.
Men framförallt är det schysst att ha rutinen att luta sig mot. Nu när dagarna ser ganska mycket likadana ut.

Dödgrävare är ett rätt ballt yrke, känns medeltida på nåt sätt. Omgärdat av mystik och fördomar. Jag har en bekant som jobbade som dödgrävare och sa upp sig när han råkade hugga i en kista och det rann likvatten över honom. Då bytte han karriär.

when the fireworks hit you
mogadishu
on a beautiful saturday night

Sv: Corona-tråden

Ibland känns det svårt att summera hur mycket pandemin påverkat en personligen. I början skämtade vi mycket om att det inte var så stor skillnad för oss som ändå är panelhönor och mest är hemma men det är ju sjuk skillnad. Blir less och ledsen på alla som skiter i restriktioner. Hur oerhört bortskämda alla kan vara i det här landet, tror att man har rätt till allt och att staten löser alla små problem man har.
Min sambo är i riskgrupp och mina föräldrar är sjuka så det har påverkat mig mer så sett. Sambon är i karantän sen ett halvår tillbaka, går på smittskyddspenning så jag sköter all handling och dylikt. Har munskydd en del men nog inte så mycket som jag borde ha. På jobbet har vi munskydd och visir vilket ställer till det en del när man är personlig assistent och ska vistas utomhus en del och så. Brukarna är naturligtvis i karantän. Tänkte ta nån liten resa i sommar men det gick inte.
Ja, kontorsråttorna i medelklassen räddar sig själva. Totalt klasshat när man läser om personalchefer som snor åt sig vaccin. De träffar ju ändå ingen! De kan bestämma helt hur många de träffar. När vi åker till stadshuset med nåt ärende är det som ett maximalt säkerhetsfängelse. Stå i den här rutan, sprita händerna, lägg pappret på bordet och backa bakåt innan tjänstemannen tar emot det.
Visst pratade de i början om pandemin om att det var värt en högre smittspridning för att uppnå flockimmunitet och hålla ekonomin igång? Det förnekar väl FHM nu? Jag är inte så konspiratoriskt lagd och tänker att de gör väl sitt bästa där men de kanske ångrar sig nu med dessa dödstal? Å andra sidan kanske en kraschad ekonomi lett till en spiral av effekter som lett till än fler dödsfall i slutändan? Går ju att kvantifiera hur många som dör i slutändan när jobb och inkomster försvinner.
Tänker ibland på att föräldrarna och sambon kan dö av det här, att det löper mycket högre risk men man vaggas väl lätt in i ett vardagligt tänkande. Död är ju så främmande i vår kultur att det märks knappt när 15000 personer dör av samma sjukdom på ett år. Jaja. En annan grej jag tänkt på är hur mycket av vår ekonomi som bygger på skit. Krogar, hotell, varubutiker, inget som är nödvändigt men avgörande för vår ekonomi. En banal iakttagelse såklart men det har slagit mig med förnyad kraft under pandemin.

Sv: Corona-tråden

Är det någonting jag retar mig på så är det ju hur många som var så duktiga på att fördöma folk i början för att de inte spritade händerna, hade munskydd etc.. hur de nu börjar släppa på sina så viktiga restriktioner för att "man måste få lite andrum" "folk pallar ju inte" etc. Det är alltid lättare att fördöma andra och visa sig duktig på sociala medier. Alla har ju blivit experter på pandemier och virus, stadsplanering, ekonomi och gud vet vad under 2020. Bara massa självgoda idioter som skriver på sociala medier hur de minsann sett "ingen som har munskydd på tunnelbanan, att folk inte skäms" å denna text ligger till en bild på sig själv iförd nyss nämnda så viktiga munskydd.
Sen några månader senare är det bilder från hemmafester eller någon som gör något roligt utan munskydd på tunnelbanan.

Den självgodheten är nästan det absolut sämsta som kommit som en effekt av pandemin.

Jag har tänkt lite på om folk som inte varit delaktiga i ett större trauma eller ingått i ett sammanhang, har lättare att skita i sånt här? Tänker på alla som tog sig genom andra världskriget med allt vad det innebär, alla som levde med ett förestående kärnvapenkrig.. de höll ut. Och höll ut på riktigt trots att kriget låg bara runt hörnet. Fixade verkligen de det här bättre än vad vi gör idag?

when the fireworks hit you
mogadishu
on a beautiful saturday night

Sv: Corona-tråden

Var inbjuden att medverka i ett tv-program om tornedalsfinska som skulle spelas in i Umeå nästa vecka. Men förra måndagen kom det tråkiga beskedet att den brittiska coronen sprids som en löpeld där i Västerbotten. Landstinget släppte nya restriktioner och ingen ska resa till, från eller runt om i Västerbotten. Så det blir ingen TV för mig inte. Tråkigt, såg fram emot det.

Hunden Uppföljaren skrev:

Tänker ibland på att föräldrarna och sambon kan dö av det här, att det löper mycket högre risk men man vaggas väl lätt in i ett vardagligt tänkande. Död är ju så främmande i vår kultur att det märks knappt när 15000 personer dör av samma sjukdom på ett år. Jaja.

Ja, man glömmer faktiskt bort nu såhär ett år in i coronen att det faktiskt är en dödlig sjukdom. Särskilt när man inte själv har några närstående som dött. Men här för någon vecka sedan fick jag höra att en väldigt flyktig bekant dött efter han fått covid-19. Det var ändå en väckarklocka på nått sätt "justja, man kan faktiskt dö om man åker på det här".

Tommy skrev:

Jag har tänkt lite på om folk som inte varit delaktiga i ett större trauma eller ingått i ett sammanhang, har lättare att skita i sånt här? Tänker på alla som tog sig genom andra världskriget med allt vad det innebär, alla som levde med ett förestående kärnvapenkrig.. de höll ut. Och höll ut på riktigt trots att kriget låg bara runt hörnet. Fixade verkligen de det här bättre än vad vi gör idag?

Jadu, jag tror inte det var nå skillnad. Människor har ju varit likadana sedan vi satt och tog det lugnt på savannen för tusentals år sedan. Det var nog lika mycket myglare och skojare under krigsåren som skodde sig själva och sket i alla andra som nu. Ransoneringskort och sådant har man hört det fifflades med som tusan - motsvarigheten till de som struntar i restriktioner nu? Ja, kanske.

Arbete är livets krydda

Sv: Corona-tråden

Trist att det inte blev något med tv-programmet, Lappia. Kanske kan det bli av senare? Känns vanligt, att mycket skjuts upp, till den där tiden när allt är lugnare.

Tänkte först skriva en lång drapa om hur det ligger till med munskydd/visir och allt sånt på jobbet, men kändes fel. Jag har ju tystnadsplikt (är personlig assistent), men kan ju säga att det inte är toppen där. Vi fick munskydd i oktober i alla fall.

Jag bär munskydd och om jag kan väntar jag gärna att åka kollektivtrafik när det inte är fullpackat på bussen/tunnelbanan. Måste ju jobba (måste få lön, enda alternativet till det är att leva på mina föräldrar och det är inte hållbart för fem öre), trots att det känns som om att stoppas ner i en svart sopsäck varje gång det vankas arbete.

Jag undviker väl folk på ett annat sätt än förr. Skulle göra ärenden i Liljeholmen shopping center idag efter jobbet, men var för jädra mycket folk. Fick nästan en mild panik. Och på ICA var det bara en massa medelklasstyper. Ville bara hem till Vårberg, bort från dessa välbeställda snorungar. I annars känns det som om jag sällan påminns om coronan. Det har blivit nån sorts vardag, på ett märkligt sätt. Jag saknar kulturevenemang och allt det. Tyckte det var rätt jobbigt förut, med allt folk och behöva prata med folk (kändes bara som det kom ut långa bajskorvar ur min mun när jag pratade), men nu saknar jag det. Och att åka nån annanstans än de få platser jag rör mig i. Du vet inte vad du har förrän det är borta. Som klyschan går.

Känner inte heller någon som dött i covid. Min brors flickvän fick covid-19 i december, men klarade sig bra ifrån det. Försöker hälsa på min föräldrar en del och hjälpa dem, men tänker ju på att försöka hålla mig på avstånd och skyddad under resan ner till dem. Det var ändå tredje vanligaste dödsorsaken 2020. Känns som om jag sällan tänker på det.