Corona-tråden (Sida 4 av 4)

Ibland känns det svårt att summera hur mycket pandemin påverkat en personligen. I början skämtade vi mycket om att det inte var så stor skillnad för oss som ändå är panelhönor och mest är hemma men det är ju sjuk skillnad. Blir less och ledsen på alla som skiter i restriktioner. Hur oerhört bortskämda alla kan vara i det här landet, tror att man har rätt till allt och att staten löser alla små problem man har.
Min sambo är i riskgrupp och mina föräldrar är sjuka så det har påverkat mig mer så sett. Sambon är i karantän sen ett halvår tillbaka, går på smittskyddspenning så jag sköter all handling och dylikt. Har munskydd en del men nog inte så mycket som jag borde ha. På jobbet har vi munskydd och visir vilket ställer till det en del när man är personlig assistent och ska vistas utomhus en del och så. Brukarna är naturligtvis i karantän. Tänkte ta nån liten resa i sommar men det gick inte.
Ja, kontorsråttorna i medelklassen räddar sig själva. Totalt klasshat när man läser om personalchefer som snor åt sig vaccin. De träffar ju ändå ingen! De kan bestämma helt hur många de träffar. När vi åker till stadshuset med nåt ärende är det som ett maximalt säkerhetsfängelse. Stå i den här rutan, sprita händerna, lägg pappret på bordet och backa bakåt innan tjänstemannen tar emot det.
Visst pratade de i början om pandemin om att det var värt en högre smittspridning för att uppnå flockimmunitet och hålla ekonomin igång? Det förnekar väl FHM nu? Jag är inte så konspiratoriskt lagd och tänker att de gör väl sitt bästa där men de kanske ångrar sig nu med dessa dödstal? Å andra sidan kanske en kraschad ekonomi lett till en spiral av effekter som lett till än fler dödsfall i slutändan? Går ju att kvantifiera hur många som dör i slutändan när jobb och inkomster försvinner.
Tänker ibland på att föräldrarna och sambon kan dö av det här, att det löper mycket högre risk men man vaggas väl lätt in i ett vardagligt tänkande. Död är ju så främmande i vår kultur att det märks knappt när 15000 personer dör av samma sjukdom på ett år. Jaja. En annan grej jag tänkt på är hur mycket av vår ekonomi som bygger på skit. Krogar, hotell, varubutiker, inget som är nödvändigt men avgörande för vår ekonomi. En banal iakttagelse såklart men det har slagit mig med förnyad kraft under pandemin.

Var inbjuden att medverka i ett tv-program om tornedalsfinska som skulle spelas in i Umeå nästa vecka. Men förra måndagen kom det tråkiga beskedet att den brittiska coronen sprids som en löpeld där i Västerbotten. Landstinget släppte nya restriktioner och ingen ska resa till, från eller runt om i Västerbotten. Så det blir ingen TV för mig inte. Tråkigt, såg fram emot det.

Ja, man glömmer faktiskt bort nu såhär ett år in i coronen att det faktiskt är en dödlig sjukdom. Särskilt när man inte själv har några närstående som dött. Men här för någon vecka sedan fick jag höra att en väldigt flyktig bekant dött efter han fått covid-19. Det var ändå en väckarklocka på nått sätt "justja, man kan faktiskt dö om man åker på det här".

Jadu, jag tror inte det var nå skillnad. Människor har ju varit likadana sedan vi satt och tog det lugnt på savannen för tusentals år sedan. Det var nog lika mycket myglare och skojare under krigsåren som skodde sig själva och sket i alla andra som nu. Ransoneringskort och sådant har man hört det fifflades med som tusan - motsvarigheten till de som struntar i restriktioner nu? Ja, kanske.