Trist att det inte blev något med tv-programmet, Lappia. Kanske kan det bli av senare? Känns vanligt, att mycket skjuts upp, till den där tiden när allt är lugnare.
Tänkte först skriva en lång drapa om hur det ligger till med munskydd/visir och allt sånt på jobbet, men kändes fel. Jag har ju tystnadsplikt (är personlig assistent), men kan ju säga att det inte är toppen där. Vi fick munskydd i oktober i alla fall.
Jag bär munskydd och om jag kan väntar jag gärna att åka kollektivtrafik när det inte är fullpackat på bussen/tunnelbanan. Måste ju jobba (måste få lön, enda alternativet till det är att leva på mina föräldrar och det är inte hållbart för fem öre), trots att det känns som om att stoppas ner i en svart sopsäck varje gång det vankas arbete.
Jag undviker väl folk på ett annat sätt än förr. Skulle göra ärenden i Liljeholmen shopping center idag efter jobbet, men var för jädra mycket folk. Fick nästan en mild panik. Och på ICA var det bara en massa medelklasstyper. Ville bara hem till Vårberg, bort från dessa välbeställda snorungar. I annars känns det som om jag sällan påminns om coronan. Det har blivit nån sorts vardag, på ett märkligt sätt. Jag saknar kulturevenemang och allt det. Tyckte det var rätt jobbigt förut, med allt folk och behöva prata med folk (kändes bara som det kom ut långa bajskorvar ur min mun när jag pratade), men nu saknar jag det. Och att åka nån annanstans än de få platser jag rör mig i. Du vet inte vad du har förrän det är borta. Som klyschan går.
Känner inte heller någon som dött i covid. Min brors flickvän fick covid-19 i december, men klarade sig bra ifrån det. Försöker hälsa på min föräldrar en del och hjälpa dem, men tänker ju på att försöka hålla mig på avstånd och skyddad under resan ner till dem. Det var ändå tredje vanligaste dödsorsaken 2020. Känns som om jag sällan tänker på det.