Sv: Mårundan
Hej. Har tråkiga nyheter. Min storebror gick hastigt bort natten mot söndag. Omfattande resurser sattes in för att rädda hans liv. Det blev en kamp på många timmar som slutade i tragedi.
Jag satt ett par timmar med honom efter att han lämnat denna värld. När mina föräldrar var ut en stund så pratade jag med honom om hela våra liv, allt som hänt. Allt bra och allt dåligt. Om hur vi blev riktiga vänner igen efter min återkomst till hemstaden. Att vi alltid var bröder. Att jag alltid ska komma ihåg allt och bevara hans minne. Jag höll i honom och klappade han på kinden och pannan, på håret. Han var där, så nära, brorsan. Vi redde ut allt och jag vakade över honom, så han slapp vara ensam. Kollade så att filten låg fint över hans kropp. Jag var mer eller mindre hans enda vän i världen, den enda som förstod honom, som visste allt han och jag varit med om i skolan, i skogarna, inomhus på vintern på vår gemensamma våning.
Nu såg han fridfull ut och hans hår och skägg hade börjat bli grått. Men plötsligt så började filten röra på sig, hans bröstkorg rörde sig, jag hörde suset av luft i hans mun, det som jag hört bredvid mig alla tusentals timmar vi spelat TV-spel tillsammans eller sovit i samma rum. Läpparna började att rycka och vakna till liv och jag fattade att läkarnas insatser såklart gjort nån effekt. När jag skulle prata med han och krama han så insåg jag att jag inbillade mig, stillheten spelade mig ett spratt, han bara låg och låg.
Jag hade tagit med en liten godisask i plåt, formad som en sköld från Zelda Ocarina of time. Den lade jag på hans kudde, bredvid hans huvud och det toviga håret. Det spelet och nästan alla andra i den spelserien har vi spelat tillsammans. Genom isvintrar, höstrusk, spöregn och sommarvärme. Jag tänkte på Temple of time i Ocarina of time, på första gången vi klev in där. Jag tänkte också att nu ligger brorsan här på en bädd som kung Arthur och nu var han på väg ut till Avalons dimmiga öar, för i spelvärlden var han känd som en krigargud och legend, en erfaren mästare med få jämlikar.
Men vi skulle ha setts nu nästa helg och fortsatt spela Bloodstained eller Dragon quest 11.
Nu är vi tillbaka här, på samma sjukhus där vi båda fötts. Man har alla minnen ihop och sen kapas det bort, allt på några sekunder. Jag ser hela våra liv som en massa bilder och händelser, sent 80-tal och allt som känns så nytt och spännande, världen är ljus och fridfull, 90-tal och skolan suger ofta men fritiden är kul och 00-tal då det börjar bli jobbigt för han, i skolan och ja överallt. Jag lämnar byn och rör mig ut i landet. Jag växer och brorsan liksom krymper, gömmer sig, försöker existera mellan de kända ytorna i samhället. Allt börjar att gå utför, allt tänkbart hemskt händer. Allt går åt skogen. Men sen på senare år lyckas vi hitta nånsorts frizon där vi kan umgås igen, strunta i omvärldens kvicksand. Vår allians finns kvar. Det finns hopp. En liten bit i taget ska han vidare, överleva. Kämpa, brorsan! Livet kan vara nåt bra och fint, även om jag knappt tror på det själv längre. Men det tar stopp eller bara blir i väntan på nästa ryck. Kom igen nudå för fan, vi grejjar det här! Livet är långt! Det finns tid kvar!
...........
Men så tar tiden slut och jag har missat tecknen på att det är något allvarligt fel. Jag hinner inte förstå. Jag kopplar inte ihop allt. Jag är så fokuserad på att försöka vara där, bara vara, kravlöst, som en riktig vän. Finnas till i samma rum.
Så blev det. Allt kan ta slut så fort. Samtidigt som allt folk runt en ’går vidare’ står jag här och sörjer vidare, som hela livet, eftersom jag har valt att inte fly eller låtsas. Jag står och tittar in på alla er.
Bland det överjävligaste jag gjort i helvetesvandringen på denna jord är att tvinga mig själv att lämna rummet på akuten där min brors kvarlevor låg i det vita, lugna ljuset. Jag ville plocka bort lite mer skräp ur hans hår och tvätta bort blodet på hans läppar men fick tänka att han skulle snart komma ut till bilen efter oss, för jag visste att han längtade hem till sitt rum, sin säng, värmen. Istället för detta kalla rum och skyfallet ute som dånar. Jag ska koka lite oboy åt oss hemma och sen ska vi gå upp och sätta oss.
Jag lägger en hand mot hans bröst och säger samma sak som jag alltid sagt varje gång vi skiljts åt. Ah du får ha det så fint, vi hörs och ses om ett tag! Hejdå!
Jag är förkrossad av sorg. Det som inte fick hända har hänt. Efter alla år av kamp. Brorsans (och min) kamp mot skitsamhället, mot arbetslinjen, socialen, mot den trasiga psykvården, mot alla normies och svennetöntar och white trash piece of shit slödder-medelklass och vuxenvärldens tomhet. Fuck off! När jag en gång i framtiden också går vidare vill jag begravas bredvid min bror. Det är solidaritet, bortom gränser i tid och rymd. I byn vi gjorde till vår, men som aldrig accepterade oss som vi var (sket väl vi i). När andra drömde om karriärer och lyx och storstadsliv drömde vi om hundar, godis, skogen och att sitta limmade framför bildröret på en västtysk gammal teve och få blåsor på tummarna av allt spelande.
Varför sa du inget, brorsan? Varför kunde du inte få vara eller bli frisk? Jag antar att du inte ens själv förstod fullt ut vad som var på väg att hända, men jag vet att du anade. Jag ville kasta magi på dig och hela dig, rädda dig, få dig att återuppstå, så som vi övervunnit tiotusen faror i alla spel vi spelat tillsammans.
Min bror blev 37 år gammal. Svensk underjord har förlorat en av sina största doldisar och excentriker. Samtidigt så var han helt vanlig och helt unik.
Tack för att ni läser. Kram