Såg på två finska feelgood-komedier/draman med min bror på bio i Borås för några år sedan. De visar tre finska filmer varje säsong/termin på Folkets Bio här i Borås. Filmerna var väl helt okej, men kändes mest som om det arbetade med många klyschor om Finland och finländarna. Skogen, snön, bastun, män, kniv, sprit, fåordig och kärv (lite lagom absurdisktisk) humor. Det var roligast med publiken som var 50+ och pratade i princip finska hela bunten. Skoj att slippa de svenska ungdomarna, som nog är den grupp jag som stör mig mest på (bortsett från översittare och kapitalistjävlar, så klart.)
Också sett skräckfilmen Rare Exports som var sisådär.
Kaurismäki är också en favorit hos mig. Och tror även jag gillar Moln på drift bäst.
Jörn Donner-filmer är oerhört svåra att få tag på. Och jag har bara sett några av hanses svenska filmer, "Att älska" och "Män kan inte våldtas." Sistnämnda är riktigt bra, men jag är också lite förälskad i Gösta Bredefeldt och Anna Godenius. "Tvärbalk" går förresten som matinéfilm nästnästa vecka. Den tipsar jag om, även fast jag inte sett den och att den har rätt dåligt rykte.
Spinsign - Det var redigt emo och gulli-pojke-me-snelugg vill jag minnas. Idag har jag varit i Göteborg och köpt halvfabrikat. Mitt hat gentemot Avenyn har blivit åter igen blivit väckt till liv. Igår tog jag en promenad och såg två polisbilar. En grabb gick förbi med mig med en chokladkaka i famnen (som han höll ett barn) och tittade på mig som om jag skulle slänga mig över honom och sno chokladen. Känslan av något hemskt, vulgärt och lumpet hade hänt eller ska hända var påtaglig. Det var en känsla av vidrörts av någon sorts ondska jag gick ifrån Barnhemsgatan och hem till mig.
