+1 på älskar Max von Sydow.
Glömt vad Petri gjort mer men har sett Tokyo Noise. Är väl lite noise i den men ingen djupdykning, kanske.
Min relation till Trasdockan är av annan sort. Jag förstår att det är möjligt och fullt acceptabelt att göra en ytlig läsning av den och se den som nåtsorts lamt äventyr. Det är ok, men sen är det väl upp till var och en om en tycker att det är mer "givande" att upptäcka och analysera allt som döljs under ytan, vilket ju precis är ett av filmens centrala teman. Robert Mitchums karaktär, pastorn, är ju lustig på så vis att det är en sorts metakaraktär instoppad i en 50-talsfilm där han leker runt med "reglerna"; han vet hur människorna han omger sig med tänker och känner och hur de ser på honom som präst, hur 50-talets moral och etik är etsade. Roligt och kusligt hur han agerar kameleont i filmen, på så vis blir ju också filmen en berättelse om något mer än bara den yttre handlingen. Det här är ju en smart film med svart humor, lite som en andlig uppföljare till Fritz Langs M. Barnramsor, elände och mycket riktigt "southern gothic" så elegant och hotfull att det finns få jämlikar i genren.
Typisk film som växer för varje gång den ses, med många olika spår och trådar som går att fundera kring, sagoaspekten, familjebanden, det religiösa, det heterosexuella fängelset, kvinnohatet osv. Absolut på min topp 100-lista, liksom på topp 100 för bäst fotografi, tekniskt som estetiskt, eller hur jag ska säga. Att köra Arrows blu-ray på en jätteskärm med vrålbra bild försämrar ju inte upplevelsen eller filmens scenografiska finess.