51 Senaste redigerad av B-pappa (2015-05-20 23:52:48)

Sv: Filmer

...Mad Max: Fury Road! Mina känslor inför denna film har gått fram o tillbaka som en farfars gubb-klocka. Men nyss hemkommen kan jag konstatera att jag har sett den bästa actionfilmen sen Die hard 3 (visst heter den egentligen Die hard: With a vengeance men vi actionfreaks säger alltid bara DH3, precis som att vi kallar "First blood" för Rambo 1 osv). Denna 20-åriga väntan är över (DH3 kom 1995, jag minns hur otroligt impad jag blev av den flera meter höga Bruce Willis-pappgubben med ett eldhav i bakgrunden i foajen till biografen. Dock fick jag inte se denna på bio pga min ålder!), ett nytt kapitel har skrivits i actionbibeln!

Sällan har en soppa smakat så bra och sett så bra ut. Riktigt filmfoto med bilder som ges ett egenvärde! Dynamisk klippning! Sjukt bra ljudläggning som borrar sig in i ens huvud och frigör någonting psykedeliskt och befriar en från två decennier av besvikelser. Det var ju såhär filmer skulle vara, det var ju såhär det skulle kännas och upplevas! Och ärligt talat så minns jag nu, i skrivande stund, inget av vad jag har sett sen just Die Hard 3. Fury Road är en galen (ja, jag var mycket tveksam efter alla recensioner där just ordet "galen" förekommer) odyssey genom allt man älskar med film. Referenserna går från Conan Barbaren, Dune, Blade runner, Predator, Alien, Duellen, Flash Gordon, El Topo, Holy Mountain, The road warrior till 2001, Gwendoline, Terminator 2, Die hard, Lawrence of Arabia, Thelma & Louise,  Apocalypse now, Badlands, The wild bunch, Easy rider, Flykten från New York, G.I Samurai, Gå och se, De sju samurajerna, Near dark och så vidare. Det är storslagna landskapsvyer, en scenografisk helhetlig detaljrikedom som är så precis att man inte tror det man ser och ett infernaliskt kaos av oljud och muller och domedagsmotorer som knölar sönder ens inre organ likt säd mot en kvarnsten. Total kross, som 2 timmar harsh noise uppmojsat med tysta pauser för att sen fortsätta rå-öset och rå-manglet. MC-gäng, check. Spektakulära kostymer och kulisser, check. Läderbrallor och hockeymasker, check.

För den som inte förstår så handlar actionfilm om drömmen om den totala förintelsen av alla lagar, all moral och allt som har byggts upp. Drömmen om att återgå till neandertalstadiet och dricka sitt eget piss och glufsa skalbaggar man grävt upp ur jorden och slå sönder de saker som inte fyller någon basal, livsuppehållande funktion. Att krossa hela denna hycklande, falska, dubbelmoralistiska värld.

Det går att fråga sig själv om inte detta är den härligaste actionfilmen av dom alla, men den frågan får nog vänta lite med att besvaras. Ser man inte denna på bio har alla ens tidigare biobesök varit förgäves; helt i onödan. Jag är ingen pornograf vad gäller stor bild och stort ljud, men i det här fallet kändes allt för första gången någonsin helt befogat och helt rätt. Kände mig ok med att sitta i en biograf för första gången sedan premiären av The matrix (1999?) och kan nu säga att jag iallafall har sett en av de stora klassikerna medans den var aktuell och gick på bio. Man ska inte låta sig begränsas heller av genrebestämmelser eller dylika filmers yttre handling, då de fungerar och resonerar på ett väldigt existentiellt plan också, hur en våg av bilder och ljud kan försätta en i ett tillstånd av vad som närmast kan beskrivas som hängiven hypnos, en välgörande förintelse. Det finns inget skamligt i att leva sig in i någonting utifrån de uppsatta premisserna och försöka få något i utbyte, något som man sedan själv kan omvandla till något konkret.

I sällskapet av "ökenfilmer" intar denna en hedervärd plats bredvid El Topo, The road warrior och Lawrence of Arabia, med stänk av den mindre kända Fata Morgana. Ja, jag kan inte lovorda denna nog. Visst känns det bittert att ha blivit BLÅST PÅ LIVET under alla dessa misslyckade biobesök, men samtidigt känns det renande att ha skådat stor filmkonst rakt i vitögat och därigenom fått tillbaka hoppet om civilisationens slutgiltiga undergång, samtidigt som Scorpio Risings heliga ande nöjt svävar över hela produktionen. Osv.

Om jag grät? Självklart. För mig är sådana här filmer och de jag namedroppat själva essänsen av mänsklig dramatik och tillhörande känslor. Både på ett direkt plan och på ett meta-plan. Första gången jag förstod denna enkla självklarhet var första gången jag såg Die hard, scenen där Brucan skickat ner hissen med liket som pryds av texten "Now i have a machine gun. Ho-ho-ho." Sånt kan ju låta plumpt och simpelt, men då vet man ju helt enkelt inte hur mycket som andas under ytan, hur många små detaljer som sammanstrålar till en laddad helhet.

5 / 5

PS: En anekdot om premiären på The matrix kan iallafall vara på sin plats. Det var ju för sin tid en väldigt bra upplevelse och den kändes gemensam, just då och där. Mest minnesvärt var att hela publiken unisont reste sig och applåderade under den välkoreograferade actionscenen mot filmens slut. Ett nästan nazistiskt rus av blodtörst.

Sv: Filmer

Stilla medhåll från min sida angående Fury Road. Bästa filmen i serien! Det är en klyscha men det känns ju som George Miller fick göra precis den film han ville men inte hade råd med då han gjorde The Road Warrior. Bra idéer om actionfilm också, B-pappa.

maskinpark.bandcamp.com

53 Senaste redigerad av larsesq (2015-05-21 10:38:25)

Sv: Filmer

Oj, nu blev jag ju peppad. Vill ogärna sponsra SF Bio, men det här verkar ju vara riktigt bra och en annan har ju, efter nära på fyra veckors tid av tiggande om pengar, fått ekonomiskt bistånd och därmed snart (imorgon) mer på kontot än vad jag haft de senaste två månaderna. The Road Warrior är nog den bästa actionfilmen jag sett.

Sv: Filmer

Kan ni inte tipsa om lite fler PA-filmer nu när ni är så peppade efter Mad Max?

Arbete är livets krydda

55 Senaste redigerad av B-pappa (2015-05-21 12:07:24)

Sv: Filmer

Drar ett snabbt tips på en bok som Levande begravd hade löpt förut och verkade gilla. Nästan 2 kg! Jag har ej läst men lär väl skaffa. Återkommer med post apocalypse-tips. Hoppas jag inte redan babblat om några av dom. Nu drar jag på loppis.

http://www.adlibris.com/se/bok/world-go … 0764345876

Sv: Filmer

Hittade "The Firm" idag på loppis. Regisserad av Alan Clarke. Har någon sett den? Made in Britain är ju en finfin film av Clarke, så även Elephant (även om jag inte pallat se hela, ens efter flera försök), så The Firm kändes som ett fynd. Och ja, den handlar om fotbollshuliganism.

maskinpark.bandcamp.com

Sv: Filmer

Hunden skrev:

Hittade "The Firm" idag på loppis. Regisserad av Alan Clarke. Har någon sett den? Made in Britain är ju en finfin film av Clarke, så även Elephant (även om jag inte pallat se hela, ens efter flera försök), så The Firm kändes som ett fynd. Och ja, den handlar om fotbollshuliganism.

Den är okej, men remaken av Nick Love är snyggare. Dock traffligare manus. Men väldigt. Väldigt. Många snygga tröjor.

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Instämmer med Tommy. Man blir lite förvånad över hur "flummig" den är efter att ha tagit del av tillexempel Scum (både teve och bioversion) och favoriten Made in Britain. Känns som att dess potential ligger och slappar på golvet genom stora delar av filmen.

Men ja visst är det ett fynd! Aldrig sett på loppis.

59 Senaste redigerad av B-pappa (2015-08-15 17:48:02)

Sv: Filmer

Kan iallafall starkt avråda kring två filmer jag sett idag: Cabin Fever 2 och I saw the devil. Fy faen. CF2 var allmänt bottenskrap. Drygflåsigt misogyn, en film som sparkade nedåt åt alla möjliga håll. Kändes halvfärdig, tafflig, livlös och fuldryg. Usch! 1 / 1. Cabin Fever 1 är alltså bättre, trots att den också är snudd på dynga (regisserad av ärkepuckot Eli Roth). I saw the devil orkar jag inte orda om nu, men nog var den en av de våldsammaste filmer jag sett, men på helt fel sätt. Begreppet "våldsporr" fick en ny innebörd. Oerhört slafsig och svinig film, men inte alls på det sättet regissörn (återigen ett pucko: duden som gjorde A tale of two sisters och A bittersweet life) tänkt sig. Oförsvarbar. Enda behållningen var en del välkoreograferade kameraåkningar och allmän förödelse. Utan finess, utan vision, utan något för åskådaren att greppa tag i. En ljummen lättöl. 2 / 5. Nej, nu tar jag och går ut i fina vädret.

EDIT: Tacka vetja Eddie Murphy och Rutger Hauer, de vet iallafall hur en åskådare blir engagerad i berättelsen.

Sv: Filmer

Hehe, Vampires. Ja, det känns som att den filmen inte är en film så mycket som att det är en och en halv timme av James Woods bara. Ingenting annat förutom att se han härja runt med vampyrer. Får tiden att gå men kommer nog dröja innan en ser den filmen igen.

Jaså? Cabin Fever 2 var inget att ha. Tyckte om första väldigt mycket. Tänker den alltid som en av de bättre "nyare" skräckfilmerna.

Arbete är livets krydda

Sv: Filmer

Min nya roomie har fantastisk filmsmak! Igår kollade vi på: Tic tac, Videodrome och the Signal.

Tic Tac finns på Youtube och har en recension i kommande Paddsatan, riktigt bra, en av mina favoritfilmer. Kul med de mörka färgerna, cirkeldisposition och soundtracket är suveränt.
Videodrome var bara konstig. Jag vet inte hur jag ska förklara den, ni som sett den: Vad tyckte ni om den? Regissören ska även ha gjort en film om folk som tänder sexuellt på bilolyckor. Long live the new flesh så att säga.
Och The Signal är en av mina favoriter. Konstig film i tre delar där varje del haft en egen regissör, varav den ena delen är smått komisk och konstig. Ett helt samhälle/stad/värld blir lamslagen av en signal som basuneras ut i radio, tv, mobil etc. och gör folk galna och till mördare. Några personer försöker ta sig ifrån all den skiten.

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Tic Tac såg jag på TV sent 1990-tal/tidigt 2000-tal och tyckte den var störtfånig då. Som en ansträngd variant av Short Cuts (som jag inte heller var eld och lågor över). Har funderat på att se om den, men det blir aldrig av. Jag var nog högt upp i min ganska allra mest snobbiga finsmakarperiod då. Köpte Hal Hartley-filmer från Triangelfilm och allt vad jag höll på med. Så det finns goda chanser att jag har fel. Harry och Sonja är också en film jag såg under samma veva som jag skulle vilja se om.

Videodrome däremot - Det är grejer det. Cronenberg var ju bäst under 1980-talet. Störtgillar ju Videodrome och Flugan och Dead Ringers och allt vad de heter. Såg The Brood förra sommaren och blev ju lite besviken. Han tog ut svängarna mer och fördjupade tematiken på ett bättre sätt under 1980-talet. Crash är också finfin. Och det är ju en film när jag först såg den, tidigt 2000-tal, tyckte mest verkade vara spekulativ våldsporr, men som nu när jag såg om den i år var helt makalös. Har länge tänkt läsa Ballards bok, men det blir aldrig av.

63 Senaste redigerad av B-pappa (2015-08-26 20:52:32)

Sv: Filmer

Tic Tac var en av grundpelarna som man fick titta på under filmgymnasiet. "Svensk kvalitetsfilm!". "Svensk film kan faktiskt vara bra och AKTUELL!" osv. Jag tyckte nog mest bara att den var som Sökarna fast lite mer sansad och rolig (nä, Sökarna är inte så kul, precis som att Paolo Robero aldrig kommer vara en "skön" person att spendera tid med). Ska absolut se om denna. Man kanske kan säga att den var sin tids "Äta, sova, dö"! ;-)

Instämmer i larsesq val av Cronenberg-period. Visst är 70-talarna också fina men det var ju där runt Scanners det började ta fart rejält, även om jag tycker att The brood har en unik känsla av något ja, unikt. Nåt som är svårt att sätta ord på. Håller på läser Ballards bok nu, Skändlighetsutställningen. Inte sett Crash än, men nyligen läst en längre analys av den. Verkar ju förträffligt bra. Om vi ska kalla Cronenbergs filmer för "mainstream", alltså i den bemärkelse att de faktiskt hade ekonomisk backning från Hollywood (enkelt uttryckt) så torde väl Videodrome eller Crash vara de "svåraste" filmerna som någonsin gjorts i mainstreamfacket? Och vilka tror ni blev mest "fucked" och kortslutna / muterade i skallen - de som gick och såg Videodrome på bio eller en mer modern motsvarighet, så som Inception? Nej, jag tycker inte saker var "bättre förr" osv, men jag vänder mig emot den väl planerade och utförda saneringen av filmmediet som tog sin början under 80-talets mitt, cirka. Under ett par riktigt crazy totalt bananas-år kunde det komma filmer så som Videodrome. Det är iallafall min favoritfilm av Cronenberg och jag vill mena att den kan ses (och bör ses) många många gånger. Det är som med The shining (1980) eller Psycho (1960), den känns pur färsk och ny varje gång man ser den och alltid dyker det upp något nytt spår som man vill fördjupa sig i. Var en otroligt häftig upplevelse att uppgradera sig från Atlantics sketna & klippta piss-dvd till Criterions fetbox med otroligt bra bild och ljudkvalle. När det gäller filmer som är så förfinade och genomtänkta som Videodrome kan man klart och tydligt peka på hur en films visuella presentation direkt påverkar ens upplevelse av den (filmen). Precis som Scanners så känns inte Videodrome förlegad eller dylikt, då den berättar i ganska vida drag om saker har alltid funnits och kanske alltid kommer att finnas eller om det är saker som måste försvinna eller har försvunnit.

Lätt en av 80-talets tio bästa, i min bok. Notera också att i en scen (typ mottagningen där folk sitter och glor på teves) syns Tetsuo: The iron man. Också en film jag kan tokhylla utan att behöva tänka efter. Också en mycket speciell upplevelse.

Och ja The signal är ju kul. Kan bero på min ärthjärna men den tyckte jag var skön att se en andra gång. Rätt otäck känsla som går genom den filmen! Kan nog vara en av 00-talets lite mer vågade skräckfilmer, alltså skapligt originell och framförallt konsekvent i sitt utförande. Den lyckas ju verkligen med att spela på rädslan för modern, "osynlig" teknik och dess faktiskt till viss del okartlagda effekter på människor.

EDIT: och slutklämmen! Fan vad roligt det låter, Tommy, att ha en sån kul och trevlig roomie! Då har ni en massa bra stunder framför er, gissar jag på.

(notera här att jag här helt och hållet baserar min människosyn på filmsmak)

Sv: Filmer

Ähh, nu är ni bara såna hatare! Tic tac är grym, den känns genuin och på riktigt. Inte Fucking Åmål-riktigt, men saker som kan hända: En korrupt polis, två nazister som pratar känslor, en ensam tjej och ensam kille träffas, en kille flippar ur efter att ha blivit "rånad" och så vidare. Sen är jag svag för Fläskkvartetten.

Jag ska nog börja posta oftare vad jag och min roomie ser! Vi tar till oss av denna tråd iallafall och alla tips.
Vi tänkte titta på "Crash" snart, av samma skapare som till Videodrome, för er som inte vet så handlar den om människor som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor. Verkar störd och ska bli askul att se. Vi tänkte se Norrmalmstorg ikväll, den där halvdana filmen som Shanti Rooney är med i. Vi började titta på en dokumentär om Lasermannen också. Ska se klart ikväll.
Vi såg också Spår i mörker, den enda bra Beck-filmen (och den är inte särskilt bra så ni fattar ju på vilken nivå det ligger) det sorgliga är att den blir ju bara sämre för varje gång man ser om den. Älskade den för att den handlade om galna gamers som dödar människor i tunnelbanan på 90-talet, men den blir bara mer och mer medioker för varje gång. Om några år kanske jag glömt den rent av...

Vi tänkte försöka hinna med Dogtooth, jag har faktiskt inte sett hela. Bara första kvarten innan jag somnade.. det här att börja titta på film mitt i natten när man sovit dåligt och egentligen bara borde slagga. Nån som gillar den? :-)

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

65 Senaste redigerad av larsesq (2015-08-26 13:11:57)

Sv: Filmer

Kan ju inte uttala mig om hur jag känner inför Tic Tac. Har bara vaga minnen av den. Men just realism (så länge det inte rör sig om socialrealism) brukar å andra sidan inte vara det viktigaste för mig när jag ser film. Men ska se om. Någon dag. 

Gillar Dogtooth en hel del. Såg den med några personer jag bodde ihop med då. Jag tyckte den var lite småkul ibland. De jag såg den med var illa berörda och tyckte den var kuslig och olustig och jobbig. Tänk vad olika folks smak och prefenser kan vara. En annan har ju sett så mycket äckel och ångest att Dogtooth mest framstår som en absurdistisk dramakomedi. Kanske är helt avtrubbad?

Spår i mörker har jag bra minnen av. Den enda svenska cyberpunkdeckaren?

Posta på vad ni ser på! Behövs mer liv i luckan överlag. "Crash" är en höjdare. Bra musik också. Igår såg jag "Radio Days". Den var väl... bra? Woody Allen har jag svårt att känna något speciellt inför. Han gör lite film och det är väl okej. Det puttrar på och är inte värdelöst och inte svettigt bra. Den enda jag verkligen gillar är hans enormt ångestfyllda Bergman-aktiga drama "Interiors."

66 Senaste redigerad av B-pappa (2015-08-26 13:48:23)

Sv: Filmer

Haha, ja, jag skojar mest om Tic Tac. Med beskrivningen ovan låter den ju mer än bra och nu minns jag lite mer av den. Borde vara lätthittad på VHS på loppis, då hugger jag den direkt! Om nu nån undrar varför jag inte laddar ner filmer eller dylikt så kan jag här berätta (har jag gjort det förr?) att för mig känns jakten och fantiserandet nästan lika viktigt som att se själva filmen. Har uppmot tusen olika filmer jag velat se i snart 15 år och jag vill helt enkelt inte att det ska gå för lätt för mig att få tag på saker. Man måste göra lite fältarbete. Det här är ju såklart bara en metod som jag känner passar mig, hur andra gör eller tänker är ju upp till dom. Kanske finns det en rädsla hos mig, att de filmer jag är nyfiken på skulle ses för snabbt om jag ohämmat kunde se alla omedelbums. Att allt tar slut. Hade ju vissa såna erfarenheter på 90-talet när det skulle till och piratkopieras spel till PS1 (eller Psx, som vi H4rDc0R3-gamerz säger) och dom som "dopeade" hårdast gick ner sig värst, dvs satt bara och tankade på 56k modem och brände och köpte minneskort för de hade en save på varje spel, vilket dom bara spelat de första 10 minuterna på. Själv torskade jag bara på NES och SNES Romz runt 1998, tror jag. Stark eufori när man "cracka" japanska med engelsk fansub men bakfyllan efter 50 spel gjorde "knas" i hjärnbarken. Det där var galna tider det. Jaja.

Minns trailern på Beck - Spår i mörker när jag var hos en polare som hade TV1000 och Canal+ och allt det där. Reaktionen var typ "Det där måste du spela in!" och "Äntligen görs det extremt cool och brutal film i Sverige!"

Dogtooth kollar jag efter på loppis. Tommy, jag vill tipsa er om Bennys Video av Michael Haneke! Se den! :-)

Jag tar och gör en komplett VHS-rapport här när jag glott klart på alla (skit)bra filmer jag har nöjet att känna dragning till. Hej på er!

Sv: Filmer

Det där med avtrubbheten känner jag igen mig i. Jag kollade på Requiem for a Dream för ett tag sen, tyckte den var superjobbig när jag gick i högstadiet för att det var så miserabelt för de inblandade och jag mådde genuint dåligt över filmen.. så såg jag om den nu som sagt och den var ju aslökig. Inte engagerande och inte äcklig alls. Har man blivit avtrubbad eller bara fått mer perspektiv på saker å ting?

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

68 Senaste redigerad av B-pappa (2015-08-26 16:17:54)

Sv: Filmer

Requiem for a dream lär ju vara ett närmast perfekt exempel på just det där med film som förändras för en över åren. Har bara sett den en gång och tyckte precis då som dig, Tommy, första gången du såg den. Jag vill nog mena att det där med att bli "avtrubbad" inte har något med känslokyla att göra. Men nu menar jag inte heller att någon här har påstått att det skulle handla om känslokyla! Men om det skulle göra det så skulle jag verkligen inte tycka det var något fel i sig heller. Jag upplever det som att man bli klokare och vanare, kommer närmare och närmare verkligheten ju mer man ser, hör och lär sig. Jag kan nog tro att det inte direkt spelar någon roll hur många filmer man sett med "groteskt" innehåll, utan att det mer handlar om någon sorts inre acceptans eller kunskap kring verkligt liv och fiktivt liv. Delvis. Samtidigt är ju skärmen bara en "låda" och kikar man bakom den så sitter det ju inga gnomer eller yxmördare där. Därmed inte sagt allt som kan manifesteras i bild är "hittepå".

Slappna av, bilden är bara resultatet av en korrekt Scart-koppling!? Eller nåt.

Däremot har jag medvetet hållit mig undan från A serbian film. När jag 2010 såg uppföljaren på Slaughtered vomit dolls, ReGOREgitated sacrifice, så kände jag typ "ok nu är det dags att trappa ner, dude. Mänskligheten är vidrig och störtskön, men nu är det dags att gå vidare." Men detta vill jag alltså härleda till att denna "äkta" misär eller dessa "äkta" plågerier av människor är lika osoft som riktigt rejäl hård-porr. A serbian film kan väl grötas in i kategorin "fiktion" men den verkar ändå ha den dära obehagliga auran av att befinna sig i ett gränsland av riktig och äkta smärta. Ja, visst är det typiskt oss "gorehounds" att alltid prata extremfilm, nu känner jag mig jävligt trött på mig själv. Men så fort jag vet att något är en effekt kan jag tycka det är hur skoj och lättsamt som helst. Från The Beyond och Zombie flesheaters till ööh Requiem for a dream. Det är inget konstigt att genomskåda "trolleri" och därmed lämnas "oberörd" av det. Samtidigt går det ju väl att vänja sig vid i princip vad som helst.

Sv: Filmer

Äh, jag är nog ganska beredd på att själv säga att jag blivit rätt avtrubbad. Jag har väldigt hög smärtgräns för vad jag pallar och inte pallar se. Men det är som du skriver tror jag, att man blir ju klokare och vanare. Jag kan iallafall säga att jag inte står ut med Lilja4ever, den är alldeles för jobbig för mig - så jag har bara sett den En gång, och jag har inga planer på att se om den. A serbian Film tycker jag bara är osmaklig. Alltså det är en extremt ytlig handling och med så mycket logiska kortslutningar (okej, några stycken) å så försöker de krydda det med så mycket äckel som bara går. Så orealistiskt och osannolikt och... för mycket. Det är som SAW-filmerna. Den första var grym för att det kändes inte som man sett något liknande innan, men sen blir det bara för mycket upprepning, fokus på så mycket äckel och så lite substans som möjligt. Jag gillar filmer som letar sig in i huvudet på en, trycker på känsliga punkter för att få en illa till mods, mer än filmer med massa blod och tarmar. T.ex Lilja4ever, som är en film om trafficking och prostitution, sånt är jag så jävla känslig för, dels för att det är ett riktigt problem som existerar, dels för att det är trovärdigt och "såhär kan det ju faktiskt vara/såhär ÄR det ju faktiskt". Och det är på en lagom nivå.

Har ni sett Funny games? Det är samma där. Den är genuint obehaglig för det är ju inte _helt_ otippat att två killar kidnappar och torterar en familj under ett helt dygn. Det är mer sannorlikt att det händer än att de våldtar lillgrabben och filmar det och sen sprättar upp nya hål och knullar i eller något annat. A Serbian film hade kunnat vara riktigt, riktigt obehaglig och bra. För hela grejen med extremporr som sen övergår i mord osv. tycker jag är så jävla outforskad. Typ Videodrome var ju det bästa jag sett på temat. Den här riktigt shady porren som bara är så skev och som det sen leder till andra saker bla bla..

OK, snart ska jag gå hem från jobbet.

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Vill bara tillägga en sak om Videodrome. Den måste innehålla två av filmhistoriens, nej kulturhistoriens, bästa karaktärsnamn: Barry Convex och professor Brian Oblivion. Jag blir lycklig bara jag tänker på dem, namnen alltså. Inte ens Burroughs eller William Gibson slår de namnen (även om den senare kommer riktigt nära med The Dixie Flatline). Nej, förresten... The Dixie Flatline vinner. Det är det bästa namnet.

Sv: Filmer

Jag tycker Videodrome är en bra film att titta när en träffar en ny person. För det säger mycket om någons smak om de gillar den eller inte. Fattar någon grejen med Videodrome så kommer de säkert fatta annat som en gillar.

Arbete är livets krydda

Sv: Filmer

Igår såg vi Crash från 1996. Den lämnade en konstig känsla i magen, och det är ett väldigt bra betyg.
För er som inte vet så handlar filmen om en grupp människor som blir sexuellt attraherade av bilolyckor. Huvudpersonen är med i en bilolycka och det får honom å hans partner att tända till på det. De träffar några andra som också gillar samma sak och i en scen sitter de och tittar på en svensk (!) krockfilm från typ Trafikverket och alla ser sådär obehagligt kåta ut.
Filmen är precis som det låter. Ganska sjuk. Det är en obehaglig underliggande känsla som ligger och pyr, som att något inte står rätt till, eller mer - att någonting ganska outforskat, extremt och oklart hur man ska hantera känslorna, ligger och pyr. Människor som utforskar sin extrema och farliga sexuella böjelse och träffar andra i samma bransch så att säga. Väldigt mycket väldigt närgångna sexscener, mycket scener utan dialog och en hel del lågmäld diskussion. Filmen är bara så jävla.. konstig. Nästan obehaglig, men mest konstig. Jag såg den och såg ut som ett jävla frågetecken.


Och så plus för extremt bra musik: https://www.youtube.com/watch?v=AF76uSQXOOA Ryser av detta!

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Igår började vi kolla på Hammarkullen för att vi har en gemensam crush på Shanti Roney. En jävla kul skådis. Gillar ni hammarkullen?

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Nu har vi nött Hammarkullen och det var som det brukar. Sen såg vi "Våra vänners liv" som kan förklaras som en serie som är trevlig att ha på i bakgrunden medan man gör annat, väldigt stillsam och inte så överdrivet händelsefull. Men den gick absolut ner. Tydliga karaktärer som kändes trovärdiga och så vidare.

Igår såg vi Enter the Void. Fan vad konstig den var. Riktigt konstig och jag vill visa den för en epeleptiker.

Och tag det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
Oh min moder så ska jag hedra dig
Oh min moder så ska jag hedra dig

Sv: Filmer

Ja det är synd att det inte finns fler serier som Hammarkullen, har bara sett den och Upp till Kamp, fast såg aldrig sista avsnittet av den sistnämda. Finns det några andra serier som liknar dem? Proletär miljö med mycket diskbänksrealism.

Arbete är livets krydda