Sv: Filmer
...Mad Max: Fury Road! Mina känslor inför denna film har gått fram o tillbaka som en farfars gubb-klocka. Men nyss hemkommen kan jag konstatera att jag har sett den bästa actionfilmen sen Die hard 3 (visst heter den egentligen Die hard: With a vengeance men vi actionfreaks säger alltid bara DH3, precis som att vi kallar "First blood" för Rambo 1 osv). Denna 20-åriga väntan är över (DH3 kom 1995, jag minns hur otroligt impad jag blev av den flera meter höga Bruce Willis-pappgubben med ett eldhav i bakgrunden i foajen till biografen. Dock fick jag inte se denna på bio pga min ålder!), ett nytt kapitel har skrivits i actionbibeln!
Sällan har en soppa smakat så bra och sett så bra ut. Riktigt filmfoto med bilder som ges ett egenvärde! Dynamisk klippning! Sjukt bra ljudläggning som borrar sig in i ens huvud och frigör någonting psykedeliskt och befriar en från två decennier av besvikelser. Det var ju såhär filmer skulle vara, det var ju såhär det skulle kännas och upplevas! Och ärligt talat så minns jag nu, i skrivande stund, inget av vad jag har sett sen just Die Hard 3. Fury Road är en galen (ja, jag var mycket tveksam efter alla recensioner där just ordet "galen" förekommer) odyssey genom allt man älskar med film. Referenserna går från Conan Barbaren, Dune, Blade runner, Predator, Alien, Duellen, Flash Gordon, El Topo, Holy Mountain, The road warrior till 2001, Gwendoline, Terminator 2, Die hard, Lawrence of Arabia, Thelma & Louise, Apocalypse now, Badlands, The wild bunch, Easy rider, Flykten från New York, G.I Samurai, Gå och se, De sju samurajerna, Near dark och så vidare. Det är storslagna landskapsvyer, en scenografisk helhetlig detaljrikedom som är så precis att man inte tror det man ser och ett infernaliskt kaos av oljud och muller och domedagsmotorer som knölar sönder ens inre organ likt säd mot en kvarnsten. Total kross, som 2 timmar harsh noise uppmojsat med tysta pauser för att sen fortsätta rå-öset och rå-manglet. MC-gäng, check. Spektakulära kostymer och kulisser, check. Läderbrallor och hockeymasker, check.
För den som inte förstår så handlar actionfilm om drömmen om den totala förintelsen av alla lagar, all moral och allt som har byggts upp. Drömmen om att återgå till neandertalstadiet och dricka sitt eget piss och glufsa skalbaggar man grävt upp ur jorden och slå sönder de saker som inte fyller någon basal, livsuppehållande funktion. Att krossa hela denna hycklande, falska, dubbelmoralistiska värld.
Det går att fråga sig själv om inte detta är den härligaste actionfilmen av dom alla, men den frågan får nog vänta lite med att besvaras. Ser man inte denna på bio har alla ens tidigare biobesök varit förgäves; helt i onödan. Jag är ingen pornograf vad gäller stor bild och stort ljud, men i det här fallet kändes allt för första gången någonsin helt befogat och helt rätt. Kände mig ok med att sitta i en biograf för första gången sedan premiären av The matrix (1999?) och kan nu säga att jag iallafall har sett en av de stora klassikerna medans den var aktuell och gick på bio. Man ska inte låta sig begränsas heller av genrebestämmelser eller dylika filmers yttre handling, då de fungerar och resonerar på ett väldigt existentiellt plan också, hur en våg av bilder och ljud kan försätta en i ett tillstånd av vad som närmast kan beskrivas som hängiven hypnos, en välgörande förintelse. Det finns inget skamligt i att leva sig in i någonting utifrån de uppsatta premisserna och försöka få något i utbyte, något som man sedan själv kan omvandla till något konkret.
I sällskapet av "ökenfilmer" intar denna en hedervärd plats bredvid El Topo, The road warrior och Lawrence of Arabia, med stänk av den mindre kända Fata Morgana. Ja, jag kan inte lovorda denna nog. Visst känns det bittert att ha blivit BLÅST PÅ LIVET under alla dessa misslyckade biobesök, men samtidigt känns det renande att ha skådat stor filmkonst rakt i vitögat och därigenom fått tillbaka hoppet om civilisationens slutgiltiga undergång, samtidigt som Scorpio Risings heliga ande nöjt svävar över hela produktionen. Osv.
Om jag grät? Självklart. För mig är sådana här filmer och de jag namedroppat själva essänsen av mänsklig dramatik och tillhörande känslor. Både på ett direkt plan och på ett meta-plan. Första gången jag förstod denna enkla självklarhet var första gången jag såg Die hard, scenen där Brucan skickat ner hissen med liket som pryds av texten "Now i have a machine gun. Ho-ho-ho." Sånt kan ju låta plumpt och simpelt, men då vet man ju helt enkelt inte hur mycket som andas under ytan, hur många små detaljer som sammanstrålar till en laddad helhet.
5 / 5
PS: En anekdot om premiären på The matrix kan iallafall vara på sin plats. Det var ju för sin tid en väldigt bra upplevelse och den kändes gemensam, just då och där. Mest minnesvärt var att hela publiken unisont reste sig och applåderade under den välkoreograferade actionscenen mot filmens slut. Ett nästan nazistiskt rus av blodtörst.
