Tråd: "CV-fanzines"

Ytterligare en avstickare som jag tror kan bli spännande att prata om. :-)

CV-fanzines, är det riktiga fanzines? Varför? Varför inte?

Jag tänker att det är ett fenomen som existerar på konstskolor/serieutbildningarna där man gör ett fanzin för att visa hur duktig man är på att skapa saker, och för att det ska generera publicitet i riktiga tidningar. Eller är det för att göra som en slags sammanställning över vad man skapat den sista tiden? Är inte alla fanzines det egentligen? Var går skillnaden? När man gjort det på lektionstid i skolan eller i sin källare hemma?

Ordet är fritt!

when the fireworks hit you
mogadishu
on a beautiful saturday night

Sv: "CV-fanzines"

De CV-fansin jag blivit påprackad förr när jag var mer aktiv tecknare skilde sig en del från andra fansin. Ett CV-fansin ska du visa upp för förläggare, så det blir ju regel rätt städat innehåll med mkt fokus på att flexa sin tecknarstil.

Inget fel att ha en portfolio i tidningsform, men som regel är de ju skittrista som tidningar betraktat. Brukar inte köpa/ta emot CV-fansin, tkr det är 100% ointressant eftersom jag inte är förläggare, och om jag vill ha en teckning så ritar jag den själv.

Sv: "CV-fanzines"

Tommy skrev:

Ordet är fritt!

Ordet är pomfritt!

4 Senaste redigerad av larsesq (2020-09-04 20:29:40)

Sv: "CV-fanzines"

Skrev först nåt tradig skit som visade vilken tradig skitgubbe jag verkligen är ("Var tog 90-talets posör- och sell out-debatt vägen? Det var bättre förr. På 90-talet..." Men hallå. där Åke Tråk, är det inte upp till oss alla att välta tunnan av skit samtiden häller över oss och skapa nåt nytt bra, kul och spännande nu istället att snora ner våra gamla Träsket Glöder och Mina Ögon!! Mina Ögon!!! och sitta och sucka över hur bättre det var förr. Slut på intern monolog. Förlåt för att jag ens skrev ner detta.) Men tar nya tag och går typ direkt på pudelns kärna:

Det finns en viss överlappning, men överlag skulle jag säga att det är tre olika fansinkulturer: den fansinscen jag är delaktig i (med koppling till punk- och dylika fansins), seriefansinet och konstfansinet.

Seriefansinet har ju åtminstone som baktanke att snegla mot förlagsvärlden. Det är används väl allt för oftast som en språngbräda till att bli  publicerade "på riktigt." Kan tycka att det är att nedvärdera fansinet som medium.

Konstfansinet känns som en helt annan sak. Vissa kallar de ju inte ens fansins själva (tidningar eller artist books eller vad de håller på med). De kostar också mer än två skjortor på Erikshjälpen (De har fan höjt priset igen! Hade mage att ta 90 spänn för en skjorta?!) Har haft ett hetsigt (eller nåja, jag blir ju inte hetsig eller arg. Bara lealös och uppgiven, helt tom på känslor, så är sällan eller aldrig med om hetsiga debatter) debatter med konstnärsvänner om detta om prissättning av egna trycksaker. Men när det gäller "CV"-egenskapen: De säljer ju inte fansinet i första hand för att få utställningar. Visst, det kan ju hända att en eller annan självtryckt konsttrycksak hamnar i en curators hand, men mest verkar som om de arbetar som de frilansade stressade hundvalpar de är - på en öppen marknad där den kreativa lusten blir ett tvång och sålunda lite mindre lustfylld. Och där arbetet måste värderas, då det blir ett verkligt arbete. På det sättet kan ju vara sak som skapas ses som nåt som håller en aktuell och intressant för de som vill bidra till ditt fortsatte arbetsliv som konstnär. Så, ja lite "CV"-aktigt.

Så vill jag inte hålla på som fansinist eller se på mitt fansin. Men det finns ju överlappning mellan scener och jag har ju bytt fansins med konstnärer på fansinsmarknader och sånt, som om vi är jämlikar. Den stora skillnaden är väl att folk som håller på med konst- eller seriefansins går på skolor där de lär sig att de måste marknadsföra sig, arbeta med sitt personliga varumärke och ha koll på vad marknaden vill ha. Visst skapar jag en bild av mig själv med mitt fansin också, men det görs i ett annat sammanhang och med en annan tanke att "Detta ska fan göra mig till en kändis som får ge ut böcker, mingla på viktiga fester och möjlighet att slicka så jävla mycket röv!" Skulle väl säga att graden av ängslighet och vilja att vara gå från underjordisk verksamhet till att bli erkänd av representanter från nån etablerad överjordisk kultur är väl det som gör nåt till ett "CV"-fansin. Skulle nästan vilja nämna namn för att både fördjupa och problematisera diskussionen, men det känns ju lite taskigt och fult. Så låter dessa virriga tankar stå som de är.

Sv: "CV-fanzines"

Håller med ovanstående i allt i princip. Det känns lite trist att gnälla på seriezines iofs. Det är ju ett annat sätt att arbeta och jag kan förstå att man kanske publicerar utdrag ur ett större arbete som kortare fanzines för att få ut nånting och göra sig hörd. Det blir ju ett marknadstänkande där men det kan smyga sig in på många ställen. Så fort nåt av mina zines sålt bra kan jag få konstiga tankar om att jag borde fortsätta med samma sorts innehåll för att locka samma läsare. I samma bana har jag funderat mycket på hur olika zines lockar olika publik och nischade zines är ju ofta lättare för folk att smälta. Punkarna vill ha punkzines osv. Nischat eller onischat tycker jag inte är en fråga om äkthet heller.

Men ja, tunna tråkiga cv-zines är ju en trist företeelse. Jag vill inte gärna dela upp zinescenen i serie, konst och textzine, även om de subgrupperna nog alltid funnits där. Zines har ju använts inom massa olika subkulturer alltid. Det nyaste är ju egentligen zinet som en subkulturell miljö i sig. Ett fotbollszine är ju lika mycket värt som det vi gör men vi kanske inte bemöter det med samma respekt eller förståelse trots att det egentligen är närmare vad zines var från början. Det är väl först på sextiotalet och senare med punken som zines och självpublicering blir mer politiserat. Sci fi-fans och dylika subkulturer som höll på från 1930-talet gjorde det kanske mer för att det fanns ett behov. Men jag är inte helt säker på denna historieskissning, märk väl.

Önskar att fler grupper gjorde zines. Att författare gav ut fler egenpublicerade häften till exempel.

Sv: "CV-fanzines"

Seriefansinet har ju åtminstone som baktanke att snegla mot förlagsvärlden. Det är används väl allt för oftast som en språngbräda till att bli  publicerade "på riktigt." Kan tycka att det är att nedvärdera fansinet som medium.

Fast serier i fanzinform har ju varit med väldigt länge, tänker på alla undergroundserier från USA på 60-talet (Crumb, Pekar osv) de publicerades ju förvisso i underground-tidskrifter, men tillvägagångssättet mellan dessa produktioner skiljer sig väl inte från dagens fanzines? Mer än att de kanske skickades in på tryckeri och åkte in på nån återförsäljnings-lista eller nåt sånt. Fredrik J har ju berättat om hur lätt det var förr att få ut tidningar eftersom Pressbyrån m.fl hade ett helt annat system än idag, vilket gjorde att alla Horst Schröders mer eller mindre märkliga tidningar kunde säljas på Konsum, Pressbyrån m.m.

Jag tycker också man kan märka det lite i förbifarten, om vi jämför typ klassiska serie-cv-fanzines så brukar de inledas med typ "serier gjorda mellan 20xx-20xx" samt kontaktuppgifter. Då ser det ju ut som ett visitkort nästan. Jämför med de gamla 00-talsfanmzinen som bl.a Bromander, Mats Jonsson m.fl stod för - där är det ju som våra fanzines, en ledare, brevspalt (åh, om det ändå gick att ha kvar på samma sätt...) och så en massa serier. Som en liten serietidning. I just dessa frodades ju dessutom föraktet mot förlagsvärlden.

when the fireworks hit you
mogadishu
on a beautiful saturday night

Sv: "CV-fanzines"

Älskade brevspalten i Bromander! Har dock bara läst ett enda nummer. Det var fullt av bra kritik av hans serier och så minns jag. Gillar också brevspalten i King-Cat.
Har en liten brevspalt i nya numret men oftast är det ju korta mail som egentligen inte var tänkta som insändare av mailskrivaren. Hade varit fint att ha brevspalt som folk faktiskt skrev TILL. Nåja.