Tråd: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Har följt amerikanska fanzinescenen en del senaste åren. De har ju en helt annan bredd och ett helt annat utbud därborta på andra sidan pölen, till viss del måste det ju bero på folkmängden såklart, att den kritiska massan uppnås mycket lättare när man har över 300 miljoner landsmän, och kanske därigenom att de haft en mer kontinuerlig och livaktig fanzinescen. Men en grej jag undrar mycket över, och som jag och Larsesq diskuterat, är trenden med fanzines som handlar om olika identiteter och som har ett självhjälpsfokus. Det är mycket queera zines såklart och zines som handlar om ätstörningar, psykisk sjukdom. Fick till exempel hem ett zine i somras om en kille som har jättestora problem med att kissa offentligt. Han har gjort 5-6 nummer enbart på detta ämne. Egendomligt.

Vad tycker ni om zines som har ett självhjälpsfokus?

Vad tycker ni om det här med att lägga stor vikt vid en utmejslat individuell identitet och beskriva sitt liv utifrån det? för mig känns det som folk sätter sig i kategorier. "Jag är en furry" eller "jag är den och den sexualiteten". Jag undrar vad jag missat som tycker dessa zines i allmänhet är tråkiga och tillrättalagda. Det kanske helt enkelt inte är min scen.

Hur ska man skriva bra om psykisk sjukdom utan att det blir för kletigt eller självömkande?

maskinpark.bandcamp.com

Sv: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Hunden skrev:

Fick till exempel hem ett zine i somras om en kille som har jättestora problem med att kissa offentligt. Han har gjort 5-6 nummer enbart på detta ämne. Egendomligt.

Vad heter det? Är nyfiken åt en kompis...

Sv: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Jag har också en kompis som undrar :-)

Intressant fråga också, jag tycker ju att fanzines är en persons egna lilla ventil där man ska få göra hur man vill. Jag tycker inte att man ska börja prata om kletigt och självömkande förrän man blivit så pass "stor" att man får ge ut böcker eller vara med i poddar, på tv osv - och sitta och tycka synd om sig själv. Då blir det lätt mycket svårare att ta in och tycka synd om (ungefär som alla band man gillat med ledsna sångare och som bara gör musik om att dö och vara ledsen, hur mycket bryr man sig om hur personen mår ....på riktigt? jämfört med någon man är bekant med som blottar sina demoner i ett fanzine som når en begränsad krets människor? Jag har oroat mig mer för människor i den sistnämda gruppen än den första)
Sen är det ju också viktigt att inte lägga band på sig. Självömkan bedriver ju alla, men så länge man inte helt fastnar i det och lägger det som en del av sin identitet, utan att det mer är som en period man befinner sig i.. då tycker jag faktiskt inte fanzines om psykisk ohälsa är så, vad ska man säga, "illa".

when the fireworks hit you
mogadishu
on a beautiful saturday night

Sv: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Okej, intressant och rolig trendspaning. Hade en nära vän under gymnasieåren som också led av viss "pissoar-rampfeber". En av hans egenheter var att han alltid släckte lyset när han gick på toaletten i skolan. Blev jobbigt när skolan installerade ljussensorer på toaletterna för att tända och släcka lyset. Han fick alltid gå in, sedan sitta på toaletten några minuter innan det lamporna slocknade och det blev grönt ljus (så att säga) för att kissa.

Arbete är livets krydda

Sv: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Tommy skrev:

Jag har också en kompis som undrar :-)

Intressant fråga också, jag tycker ju att fanzines är en persons egna lilla ventil där man ska få göra hur man vill. Jag tycker inte att man ska börja prata om kletigt och självömkande förrän man blivit så pass "stor" att man får ge ut böcker eller vara med i poddar, på tv osv - och sitta och tycka synd om sig själv. Då blir det lätt mycket svårare att ta in och tycka synd om (ungefär som alla band man gillat med ledsna sångare och som bara gör musik om att dö och vara ledsen, hur mycket bryr man sig om hur personen mår ....på riktigt? jämfört med någon man är bekant med som blottar sina demoner i ett fanzine som når en begränsad krets människor? Jag har oroat mig mer för människor i den sistnämda gruppen än den första)
Sen är det ju också viktigt att inte lägga band på sig. Självömkan bedriver ju alla, men så länge man inte helt fastnar i det och lägger det som en del av sin identitet, utan att det mer är som en period man befinner sig i.. då tycker jag faktiskt inte fanzines om psykisk ohälsa är så, vad ska man säga, "illa".

Här är en länk till fanzinet om personen som inte vågar kissa offentligt: https://www.antiquatedfuture.com/zines/ … s-pee-shy/

Intressanta inlägg Tommy. Jag väntade mig det svaret ganska mycket. Jag antar att det kan kännas skadligt och kontraproduktivt att problematisera och kritisera fanzines eller tendenser i fanzinescenen eftersom den är så liten och marginell. Att man inte vill släppa in nån kritik för att man vill värna den gemenskap som finns. Är det nåt sånt du tänker?

Givetvis är det svårare att sympatisera med nån som gjort karriär på att må skit eller när nån kändis ska få personlig kredd och visa sig mänsklig genom att berätta om "mörkret" i sitt liv. Sommar i P1 känns som att det är fullt av såna historier. Jag är väl helt enkelt inte målgruppen för fanzines som handlar om vissa identiteter eller diagnoser/sjukdomar/sociala problem. Eller jag är ju det också, jag önskar bara att de inte var så präktiga. Jag menar ju inte att alla fanzines om psykisk ohälsa eller minoriteter är dåliga, det är ju väldigt värdefulla ämnen att skriva om. Jag har ju själv mycket psykisk ohälsa och funderar hur man ska skriva om det utan att det ska bli självömkande, utan att de malande tankarna ska leta sig in i texten.

maskinpark.bandcamp.com

Sv: Fanzines om jävla hälsa och identitet

Lappia skrev:

Okej, intressant och rolig trendspaning. Hade en nära vän under gymnasieåren som också led av viss "pissoar-rampfeber". En av hans egenheter var att han alltid släckte lyset när han gick på toaletten i skolan. Blev jobbigt när skolan installerade ljussensorer på toaletterna för att tända och släcka lyset. Han fick alltid gå in, sedan sitta på toaletten några minuter innan det lamporna slocknade och det blev grönt ljus (så att säga) för att kissa.

Oj, vad jobbigt för din vän Lappia! De där ljussensorerna är ju ofta så känsliga också, man får inte röra sig så mycket om inte ljuset ska tändas igen.

maskinpark.bandcamp.com