Jo sen hittade jag lite CDs oxo: Caravan (engelska flumbandet), Risken finns (de dära typ proggarna, tänkte jag skulle ha helskoj men jösses vad studentikost och föråldrat det kändes, till stora delar, nej fy), en 5 CD-box med engelsk psych och Syd Barrett - The Madcap laughs.
Jo retro-TV-spel är ju poppis och har varit det i princip hela tiden eller iallafall tills internets påtagliga genomslag, är väl typ då man har kunnat börja prata om en marknad eller vad man nu vill kalla det; en kultur för retrospel. Som det klassiska exemplet i Spelsamlarguiden eller vad den heter; Club Nintendo sålde nya ex av Zelda till SNES för typ 100 kr styck på slutet av 90-talet eller tidigt 00-tal och man fick köpa hur många man ville per person, tillsynes. Idag går ju dylika ex för typ tja iaf 2000 kr styck eller därikring. Förut var det mer: gamla spel är gamla, nya spel är roliga och eftertraktade. Nu vet ju alla spelintresserade vad ett spel är "värt". Men på senare år tycker jag mig ha sett en nedgång i priser på 8-bitsgrejjer, vilket ju är bra, för de som vill ha sånt för den äkta känslan eller vad som nu är viktigt för en. Jag spelade alla spel jag inte hade råd med på romz på 90-talet och sen via flashade maskiner på 00-10-talet, men på senare år har jag börjat samla mer fysiskt, då jag kan sitta och lurpassa på ett objekt tills jag får det för ett lågt pris. Precis som med att ha film på skiva så behöver det inte alls bli dyrt, för den som är måttlig och behärskar självkontroll (dvs inte jag). Eller springa på loppis och ha tur, vara på rätt plats. Det blir lite som att sluta cirklar, tillexempel läsa en manual till ett gammalt spel som man aldrig läst manualen till, fnissa åt de roliga översättningarna och formuleringarna. Lite nostalgi och framförallt spelglädje.
Att mina vanor ändrats beror ju dels på att jag börjat jobba och det kanske ledde till att jag kommit in mer i samhället. Flera år har jag levt utan internet och det var först typ 2012 eller nåt som jag gick in på tradera för första gången kanske, då kände jag mig sist i världen med det.
Jag som inte är komplettist slipper ju inskaffa allt, vilket ju är mångas fall, de ska ha ALLT och gärna så fort som möjligt. Är roligare tycker jag att ligga i vassen i 7 år eller längre tills nåt kan inhämtas för typ 50 spänn eller lägre. Vissa grejjer lär man ju dock vara beredd på att betala mer för... Då förutsatt att kvaliteten eller glädjen upplevs vara proportionerlig till priset. Exempelvis Final Fight till SNES har jag inte haft några ekonomiska spärrar inför; det är och förblir ett fantastiskt spel med typ oändligt omspelsvärde och då kan ju spärrarna släppa och ha-begäret kicka in.
Men nyss så såg jag också ett Mega Man 2 till NES, komplett och fint ex, gå för typ 6000 kr på auktion, så där fick jag tänka om lite angående den tilltänkta trenden med prisfall, även om ju detta var ett speciellt fall, ett så bra spel i perfekt skick, särskilt då ett spel vars kartong ofta är risig då den titeln ofta lånades ut och vandrade mellan ungarnas hem.
Sen spelar väl det in att Nintendo och andra aktörer har prånglat ut dessa mini-maskiner, ni vet mini-NES och mini-SNES och så, varpå folk spelat de spel som följer med och fått sin dos av nostalgi och spelglädje och insett att de inte måste ha allt på kassett eller att vissa gamla spel inte alls är så roliga eller bra.
EDIT: eller jo ok visst, allt sånt här med samlarkultur osv är ju såklart inte beroende av internet och dess uppkomst, jag menar väl bara att det iochmed det har blivit lättillgängligt och synligt för alla, mer eller mindre.
