Monitorer med inbyggda saker tycker jag också är underbart! Blir alltid sugen på att köpa teves med inbyggda VHS-spelare när jag ser dom. Det känns så direkt och behändigt. Om jag ska tolka in att jag också har känt samma sak som dig angående blu-ray, Michelinmannen, så kan jag säga JAG VET HUR DU TÄNKER / KÄNNER men det är ju lite dumt och osant att säga så, så det gör jag inte. Alla har ju sin rätt till sina förhållanden till bild och ljud och allt vad det är, vilka upplevelser som uppstår av vilka medier eller om det är skitsamma vad som är vad. Min erfarenhet av blu-ray mellan typ 2008 - 2014 var ganska ljum, dvs jag såg tråkiga filmer utprånglade på högst mediokra utgåvor, dvs med undermålig bitrate, möjligtvis på 25 GB-skivor. Dvs knappt bättre än dvd och det i sin tur är ju inte jättemycket bättre vad gäller "skärpa" än VHS (filmer utgivna på VHS från tja säg 1998 - 2002 ser ju skapliga ut, bra mycket skarpare än såna från tidigt 90-tal eller ännu tidigare, samtidigt som riktigt gamla VHSer kan se skitbra ut pga hmm ja högkvalitativ VHS-tape eller mastringskälla, när VHS var lite exklusivare). Så ja, blu-ray har varit skit just också för att teve-apparaterna har varit undermåliga (HD Ready och dassiga plattisar), men nu har ju tekniken gradvis blivit bättre och bättre i det avseendet att priserna har gått ner och den lägsta standarden har gått upp. Blu-ray är ju inte slutstationen för film för hemmabruk, men att se en film som en gillar på en rejäl 50 GB-skiva är inget annat än en uppenbarelse eller så var det iallafall för mig. För att dra en plump jämförelse så är det som att DVD och VHS har varit som att läsa fanzins där nån har rivit ut hälften av sidorna och kladdat över mycket av det som är kvar. Haha. Men sen kan det ju också vara vad som är viktigt för en och för mig är ju det liksom estetiska en del av helhetsupplevelsen, att få en fullständig bild av hur filmen är tänkt att se ut eller ja iallafall nästan hur den ska se ut eftersom blu-ray ju inte är ex en 35 mm-kopia. Så för mig att se tex Bladerunner (hallå alla kultmän vart är ni) eller Santa sangre eller Zombie flesheaters eller The wicker man i rätt bildformat, mastrade från primärkälla och rengjorda och fixade, ja det är en sinnesutvidgande upplevelse. Bara tillexempel scenen inuti Lord Summerisles herrgård i The wicker man (1973) får helt nya dimensioner eftersom en nu kan se vad scenografen har inrett huset med för tavlor och konstföremål och eftersom detta är en exceptionellt välgjord och genomtänkt och konsekvent film så finns det små spännande och kittlande detaljer överallt. Gräset och löven och andra texturkomplexa fält blir tydliga och urskiljningsbara. Också sanslöst med Zombie flesheaters, som jag såg för första gången på en rejält skitig VHS (också en bra upplevelse, men mest så här i efterhand) och nu sett på Arrows perfekta kopia, där det plötsligt känns som att se en film som filmats igår och som känns som att avnjuta en riktig storfilm på första parkett osv osv och tusen andra cinefil-klyschor. Men läckrast är nog ändå Santa sangre (Severins utgåva), en explosion i färger och ljus och detaljer. Så ja, för vissa favoritfilmer är det toppenkul med korrekta visningskopior, men mest kör jag ju VHS och DVD. Men, ska en slå till på blu-ray så finns det inget bättre läge än nu, när priserna börjat droppa på filmer och bolagen har koll på tekniken. Sen insåg jag nu att mitt intresse nog väcktes lite då jag och Dr Young Rock filmade på FullHD 2012 och det var så befriande att äntligen ha tekniken att göra en egen blu-ray-master och direkt få filmen så som den skulle se ut (vi vann kameran 2009 (((nämner detta för att visa att vi alltså inte valde den själva men eftersom vi inte hade nån kamera så var ju detta välkommet och då bestämde vi oss för att filma med den))) och då fanns inte tekniken till att få ut en kopia i full kvaliet så vi fick alltid se våra filmer reduceras till en skitknöp och ja efter att ha suttit och redigerat och sett varenda sekund tusentals gånger så gör det ont att efter månader av slit få ut något helt annat än vad en är van vid i handen, ja det känns jättetrist, att det som filmades är borta pga en kvalietssänkning), så ja när tekniken kom ikapp kameran blev jag jätteglad och kanske började jag då fundera lite på om detta kunde tänkas appliceras på alla andra filmer också. I slutändan så handlar det ju om liv, alltså om inlevelse och hur nära en kan komma andras liv, ungefär. Och ibland kan det bli äckligt om bilden är för bra, haha. En annan go film i FullHD är såklart The goonies, staden den är filmad i är väldigt fin, skulle vilja resa dit nångång, med havet och klipporna och de speciella husen. The shining (1980) är nästan för intensiv och närgången såhär, verkligen sjukt läskig, delarna när Danny trampar runt med trampbilen blir sådär obekvämt nästan förstaperson, hotellets väggar blir så tydliga och ja levande, en känner hur det skulle kännas att vara där, andas luften, lukten, rummen. Barriärerna mellan åskådare och film krymper.
Min åsikt: olika format fyller olika funktioner, men det får sägas att hoppet mellan det som funnits innan blu-ray och blu-ray är enormt och detta är det bästa som hänt filmfluktare sen video-spelaren kom. Varje film blir en ny upplevelse, ja nästan som ett minne för livet. Så nu känns dvd ganska tråkigt, tycker jag, men bra slit o släng-format och ok för att ta del av halvnya filmer medans VHS är lite mer som liksom en helhetsupplevelse, med den lite mer organiska bilden, trailers, dum textning och ett ganska knasigt utbud på loppisarna. Men ja helt enkelt, det känns som att få ta del av filmhistoria som en missat; jag har sett Zombie flesheaters nästan som på bio och är helt nöjd, jag behövde inte sitta i New York 1979 för att se den på ett tillfredsställande sätt. Dock, inget av det jag flåsar om vill jag mena motsäger andras upplevelser eller relationer till andra audiovisuella intag, bara det att jag tycker att det finns något som framträder tydligare, visuellt och emotionellt, genom mindre komprimering. OCH så ser faktiskt många filmer nu BÄTTRE ut än vad de gjorde på bio när de kom, iallafall primärt "B-film" och dylikt. Och rent objektivt så är ju det som definieras som "bildkvalitet" högre ju högre mängd data varje bild består av. Så det har ju också varit kul att göra den resan, dvs se en Wicker man i Standard definition och sen se dess riktiga skönhet (och iochmed detta förstå råfilmens kraft, hur mycket info som kan lagras på en filmremsa). Det kändes faktiskt som att lära sig att uppskatta en ny konstform, är väl den bästa beskrivningen jag kan göra för hur jag har upplevt min förtjusning. Eller så har jag blivit tråkig och bortskämd, givetvis en möjlighet. Tack för ordet.