Ja underbar är den, Wicker man! Finns ju alltså 3 olika versioner, theatrical, directors och final cut. Final cut tycker jag nog är bäst (för snårigt att gå in på skillnaderna här och nu). Kan inte lovorda Studiocanals 3-disclåda på blu-ray nog, innehåller alla 3 versioner, massa intressant extragojs och soundtracket på CD. Att ha harvat mig igenom de tidigare dvd-versionerna och se denna såhär får nog säga vara det häftigaste jag varit med om i "film i hemmet"-sammanhang. Helt sjuk transfer, allt går igenom, från detaljrikedomen på tavlorna på väggen i Lord Summerisles rum till maskernas textur till de olika husens enormt späckade inredning.
Remaken är ju också suverän om en tar den för vad den är, dvs en smarrig kalkon med en flippad Nicholas Cage. Den har ju några roliga scener och kul att se vad de som har gjort den har tagit tillvara på från originalet - eller förkastat.
Kan också rekka boken Inside the wicker man av Allan Brown, innehåller det mesta om inspelningen med mera, kan kompletteras bra med kommentarspåret från dvd / bdn. Finns så många fantastiska historier om denna film.
Kommer nog köpa in en eller flera ex av denna film (originalet) på svensk dvd framöver, för att sedan ge till folk som vill ha. Vet vart det finns ett mindre lager, vet dock ej exakt hur många de har. Återkommer i detta ärende.
Vet du om att det finns en uppföljare av samma regissör, betitlad The Wicker Tree?
Lät spännande med Pin!
The wicker tree:
http://www.imdb.com/title/tt0323808/
En av anledningarna till varför en kan hetsa upp sig över hur bra soundtracket till Wicker man är:
https://www.youtube.com/watch?v=uBlEl-sqmbM
Tommy skrev:Jag såg Wicker Man (från 73) i helgen, gillade den som fan. Ska se remaken även om alla säger att den är värdelös i jämförelse. Den största behållningen är soundtracket. Så jäkla fina folksånger (eller vad man ska kalla det). Väldigt obehaglig stämning stundtals i filmen och slutet är helt jävla otroligt. Bisarrt är bara förnamnet. Gillar idén också med krocken mellan den djupt troende polisen och de galna människorna på ön som dyrkar moder jord.
Sen såg jag klassikern Pin... som handlar om en son som lider av paranoid scitzofreni och tror att faderns gamla skyltdocka pratar med honom och han blir bara knasigare och knasigare och filmen blir mer obehaglig ju längre tiden går. Det obehagliga är inte att han tror att dockan pratar med honom, tycker jag, utan att han inte har långt till att bli våldsam och kräver att hans syster aldrig har sex med någon människa och såna saker. Obehagligt kontrollerande liksom utan att vara övertydlig. Gillar också idén med människor som "ger liv" åt ting och blir mer och mer sjuka, t.ex klassiska Vaxdockan är ju ett underbart bra exempel på en galen/ensam människa som ger liv åt en plastfigur. Eller filmen "Lars and the real girl" som egentligen är mer sorglig och tragisk på ett fint sätt, än obehaglig.
Men dessa kan jag rekommendera för er