Ungdomsserier jag sett på öppet arkiv de senaste månaderna:
Xerxes.
Xerxes och hans kompisar slutar gymnasiet och ska bli vuxna. Det vill säga: de tror att de ska ligga runt och bli erfarna, men manusförfattarna vill visa dem och oss att det är genom att värdera och bygga relationer som man växer som människa. Kanske är intressant att se som ett skolboksexempel för hur vi skolas in i ett visst samlivsmönster. Annars inte så intressant. Xerxes är den typiske mansspjuvern som ogenomtänkt och oansvarigt följer minsta nyck. Med andra ord: han är astörig, men det är meningen att vi ska tycka att han är charmig. Trodde den här typen av karaktärer var borta för gott, men så råkade jag se ett avsnitt av Viva hate i julas. Ebba och Didrik-Yrsa spelar seriens Madonna. En behållning med serien är att Xerxes har någon sorts garantijobb i kommunhuset där han lär sig att maska. Verkar vara en idealisk arbetsplats.
Nattens barn.
Kim och Julianne hittar varandra som alternativ till mobbare och enkelspåriga klasskamrater. De intresserar sig för det okulta och trånar efter killar och har sig. På det stora hela rätt innehållslös miniserie. Något som alltid är ett plus är när film och tv utspelar sig i sextiotalets Stockholm. Tyvärr snålas det med exteriörerna, jag fattar inte ens vilken förort de befinner sig i. Slutet är i moralkakigaste laget.
Åshöjden BK.
Läste alla serier jag kom över när jag var liten förutom Buster och Spindelmannen som jag var anti eftersom min kusin som alltid har varit häftigare än jag läste dessa. Därför har jag inte haft någon särskild relation till Åshöjden tidigare. Vilket är synd. Serien fungerar hyfsat som den såpa den är tänkt som och utmärkt som tidsdokument, både från det åttiotal den är inspelad i och det sextiotal då förlagan är skriven. Själva handlingen är så mossig den kan bli men fungerar ändå. Ärligt föreningsliv står mot kapitalets intressen. Äregirighet står mot laganda. Allt spetsat med någon sorts märklig bamserasism. Byggdens resandefolk (”tattarna”) är försupna och otrevliga och har mage att förakta seriens huvudpersoner bara för att de råkar vara söner till ortens magnat. Men innerst inne är de fina människor och kommer till sans när de får förtroendet att arbeta (ortens magnats son Edvard är deras storsinta arbetsgivare). Men innan dess hinner de sticka folk med kniv och ha sig. Utan att bli ifrågasatt av någon adopterar lagets starke man Bagarn Olsson en tonåring från dem. Detta som ett bevis på att Bagarn är en redig och pålitlig karl.
Spung orkar jag inte ens referera. Vilken skit.
Såg nu att Skuggornas hus dykt upp. Såg den när jag var liten och drömde mardrömmar i månader. Så den ska jag titta på nu.
Lite tråkigt att de plockat ner serien En klass för sig av hänsyn till medverkande som klagat. Den var rätt urspårad om jag minns saken rätt.