Gullig loppis Lappia, fint. Lider tyvärr av samma problem, jobba till cirka fem eller halv tio, då hinns det inte mycket loppis och om det hinns så blir koncentrationsförmågan lidande och om den inte är det så orkar jag knappt rapportera så livligt.
Du läser mina tankar, Michelinmannen (och fräckt att mixa resa med loppis, guld), drömmen om ett annat liv med lide mer tjoho och utförsbacke. Ibland är jobbet mysigt men eftersom alla jobb i slutändan är skit så.... En viss sorts trygghet vinns men annat förloras. Ibland sitter jag och tänker "Orkar jag verkligen med det här? Allt som andra tycker är konkret tycker jag är abstrakt och tvärtom, jag är ju konstnär, för fan", haha, om jag ska uttrycka det "fånigt". Jag har ju vigt ett helt liv åt allt som inte har med "ett normalt liv" att göra, men sen ett par år tillbaks så har jag ju börjat drivas in i tratten, som ett panikslaget djur. Men jag har fortfarande inte så mycket kunskaper om svenne & co, vad de gillar, vad de tänker eller jo det kanske jag har men jag kan inte förstå eller acceptera att det livet tycks vara så långgrunt och "jaha, det är såhär det är". Så det blir väl lite twilight zone, alltså ett mellanland, mellan det synliga samhället och skuggsamhället och att inte känna sig fast rotad nånstans. Ett skådespel. Alla dessa val och icke-val och längtan efter något fränare eller lugnare eller tryggare eller häftigare osv.... Men jag upplever det som att mina valmöjligheter är slut och jag har spolats upp på den svarta öns strand, bland klipporna, i främmande men bekant land. Få saker nu skulle vara trevligare än att lägga sig bland hippiekuddarna på folkhögskolan och ta en köpp te och drömma gemensamma filmdrömmar och gemensamma kärleksdrömmar med hela skolan och vänstern men det hade man inte vett att uppskatta då, löjligt. Hatet och självhatet brann som ett fyrtorn, hela världen skulle förstöras, betala det högsta priset. Oj nu blev det melodramatiskt eller vad det heter. Men jag vet ju hur avgrunden ser ut och hur bottenlös den är, med svält och sinnesförvirring och dåliga beslut. Men det är som scenen i Taxi driver, haha, när han sitter och vippar med teven och inte riktigt kan låta bli att bit för bit tippa över den, ända tills den kraschar.
Allt, precis allt, som en velat lära sig och kunna och hålla sig nära, ja precis allt det är ju värdelöst i mittfåresamhället. En läxa som en om och om igen får bli påmind om. Alla ens kunskaper och skapelser blir till sjukdomar och perversioner i andras ögon, när ens liv blir till ett titthål för Den Hvita Rasen.
Hur "vuxenvärlden" hela tiden har tjatat på en att skaffa jobb och lägga ner och allt sånt. Allt har hela tiden och jämt och konstant handlat om klasstillhörighet och "comfort zones" och (icke)självförtroende och sen ett raseri över att inte känna sig välkommen eller ha samma "framåtanda" som "alla andra". Känna sig bortkommen hela tiden men vara för rädd eller arg för att gå därifrån. Så knullas ens hjärna i kulturens olika rum. Man har väl varit för full och bakfull och dum i huvvet för att fatta vad folk säger åt en, vi som har välsignats med alkis - och pundarnamn. Det har blivit en fixidé, att visa att man ska stå pall all skit som kastats på en och ur det födas som fågel Fenix, ur askan, visa att de skadade barnen visst kan slå tillbaka och vara något annat och mer än bara tomma skuggor som driver runt på stan och dukar under för sina utstakade livslinjer, att vända på oddsen osv. Men jag tror orken har börjat gå ur lite nu, det kanske är bra, att kanske känna "fuck you alla som motarbetat en och trampat på en, vi gick våran egen väg och vi fick rätt (viktigt att ha rätt, hehe), som insekter har vi överlevt, som kackerlackor har vi krälat mellan era fötter", att vara trött men ändå ha uträttat något om än kanske bara för sig själv.
Och den röda tråden är att det aldrig ska pratas om klass och uppväxtförutsättningar och ohälsa. Oj vilket självcentrerat inlägg, nu får Tommy årsbanna mig. Ses 2018! Tack för ordet iaf.
Loppisintresset tycker i alla fall jag är ett bra sätt att mötas halvvägs på i livet, så att säga, en del av samhället men också en konstig, oväntad plats. Loppisar är som en liten frizon mellan världarna, den fysiska världen och tankevärlden, landet mellan idé och handling, en plats att ta det lite lugnt på och omvärdera tillvaron. På loppisen är allt på ytan sig likt vid varje besök, men den som tittar lite närmare ser också flödet av saker och tidens gång.
Detta får summera 2016 för mig, ett snurrigt och späckat år och nu är jag trött, inne på 15e jobbdagen på raken och har 3 till kvar. Det kanske var softare med soc och drömmar istället för kallt kaffe och den kommunala cancern som breder ut sig i ens tillvaro. Kultur för alla är kultur för ingen.
Ja är ju nästan alltid roligare att gå på loppis med kompisar än att gå ensam. Blir ju en annan grej, "titta på den där grejjen!", mer direkta intryck eller lättare att spekulera kring sakers ursprung och historia. Sant, det är en konstform, loppisbesöken! Läste Grundbulten på 00-talet men ja nu är det dags igen, den står i hyllan. Om det finns flera som vill läsa så kan jag nog köpa in och posta, tycker mig ha sett ett gäng ute på hyllorna. Blir kul att läsa Lyftet och de andra.