Historieklubben om BAJS

Det närmsta jag kommer på är att jag rastade morsans hund för en massa år sen, och vi gick ute i skogen. Hon satte sig och bajsade och eftersom det är i skogen så skiter (höhö) man i att plocka upp. En liten bit fram för stigen börjar det bli fuktigt i luften och ett ösregn kommer från ingenstans. Alltså verkligen syndafloden-regn som ska skölja allt och alla åt helvete. Jag har ju bara t-shirt och är absolut inte redo för vädret, så vi vänder om illa kvickt. När vi kommer tillbaka till platsen där hunden för kanske fem minuter sen suttit och bajsat så hugger hon tag i skitkorven i farten och äter upp på vägen hem. Det var den händelsen som fick mig att lova att aldrig skaffa hund. Jag älskar hundar, andras hundar. Men själv skulle jag aldrig vilja ha ett djur som utan att skämmas äter sin egen avföring. Googlade på detta i tron om att hon var sjuk på något sätt, men det är tydligen helt normalt. Jag googlade nu när jag skrev den här texten och Agria, som ändå får ses som en väldigt trovärdig källa, säger "Anledningen till att hundar äter bajs kan variera och det är svårt att säga varför just din hund gillar att äta avföring. Hundar kan exempelvis gilla smaken av bajs eller bara vara hungriga."

Ett djur som gillar smaken av bajs och är så pass hungriga att de börjar äta sin egen avföring hör inte hemma i den här världen. Jämför detta med en katt som gräver ner sin avföring och blir förbannad om den inte "försvinner" ur lådan tillräckligt fort.

Jag hade en idé om att en evighetsmaskin, om hundar åt sin egen avföring, sket ut den och åt igen. Och upprepar detta mönster i all oändlighet, så behöver vi aldrig köpa mat till dem och de kan ta upp sin egen skit, så vi slipper köpa påsar att ta upp bajset med. Alltså i all den här meningslösheten så kanske det går att få något gott ur detta. Vet inte riktigt hur patentansökan till PRV ska se ut för denna evighetsmaskin dock. Det återstår att se.

När jag jobbade på småbarnsavdelning delade jag ett roligt slapstick-moment med bäbisarna inne i skötrummet. Jag bytte blöja på två samtidigt medan två satt nedanför på golvet, jag vände mig om för att säga något till nån av bebisarna. Utan att jag såg det rullade två perfekt bollformade bajskorvar ut från blöjan ner på golvet och stannade bakom mina fötter. När jag skulle ta ett steg bakåt så bara gleeeeeeed jag bakåt, flaxade med armarna och hamnade på rygg som en sköldpadd. Det var helt tyst. Bebisarna stirrade på mig, på vippen att börja storböla. Då sa jag ”jag halkade på en bajskorv!” Varpå att vi alla började skratta jättemycket. Ett väldigt fint minne. Är också glad att jag inte mosade en bebis den dagen med min röv.