Dynamite Hemorrhage #9 har kommit. Blev inte pang-dyrt att beställa direkt från USA, men jag tror nog att detta nummer kommer dimpa in hos Discreet Music i GBG och kunna köpas via deras wow net fränt grrr shop cool? Numret avhandlar 70-talsfilm, närmare bestämt "New Hollywood" eller vad en nu vill kalla det, filmer som tog vid alles efter Easy Rider (som ju är en 60-talsfilm), filmer ofta med tragiska slut, om paranoia, misslyckanden osv. Det är rätt matigt och läsvärt, flera filmer som jag bara hört titlar på men missat, men absolut blivit nyfiken på, även om jag har en känsla av att jag inte delar exakta alla av redaktörns tycken. Några av hans formuleringar får mig att klia mig lite i huvudet, exakt vad han menar och så. Jag pendlar ofta mellan att tycka att filmer från denna epok är geniala till att de är tafatta produkter av sin tid, med allt vad det innebär. Men ens inre komplettist vaknar till liv och det är kul med genomgångar och att en kan se saker idag och se vad som händer.
Vidare i numret finns en minnessektion om besök till olika skivbutiker under 80-talet, trevligt och det skapar egna tankar om ens egna dylika äventyr på 90-talet, i arkadhallar, TV-spelsbutiker, hur ens förhoppningar maxades inför såna resor och hur dessa förhoppningar ibland faktiskt besannades, platserna som besöktes levde ibland upp till förväntningarna. Jag kan slås såhär i efterhand av hur mycket ens föräldrar "gav efter" och satsade på ens tokiga besattheter (jag själv tjatade typ aldrig, det behövde jag inte, det fixade brorsan åt mig :-) ), de hade knappt själva råd med sina liv, med kläder eller ordentligt med mat men de lade pengar på barnens orimliga sug efter underhållning och nya spännande saker. Eftersom jag själv med all sannolikhet aldrig kommer att sätta egna barn till världen så har jag haft råd att återbetala allt till mina föräldrar, väldigt bokstavligt, bit för bit, krona för krona. Det kändes rätt och riktigt. Då fattade jag ju inte att de gick med på en massa saker för att de ville att man skulle liksom få en bra barndom, så gott det gick. Att de gjorde stora uppoffringar på många olika plan för att ongarna skulle ha kul och utvecklas. Det är ju jag tacksam över, för utan TV-spelens nöjen men också extremt lärorika & mentalt utvecklande innehåll (inget som jag såklart tänkte på då) så skulle jag typ inte haft något bra idag; jag har spelen & senare videofilmerna att tacka för exakt allt bra som hänt mig, allt jag gjort kan kopplas till detta och för mig är det värdefullt, jag känner tacksamhet och glädje. Och så känner jag lite att det är för Jay, som skriver DH, hur det han berättar om har format honom. Jo några bandintervjuer är det också. Läsvärt nummer, kolla in.
Så det är ju lite märkligt men ändå kul, att de vuxna, den generationen, gick med att på släppa in "skiten" i sitt hem, förslappande amerikansk och japansk teknik. Men å andra sidan så var och är ju mina föräldrar rätt öppna och nyfikna på allt och tycker det är kul med kultur; När vi köpte första Resident Evil till PS1, 1996 var det där, så var farsan med varenda dag och spelade och tyckte det var typ det fränaste som någonsin hänt, mer spännande än alla böcker och alla filmer. Idag, 2022, spelar de TV-spel tillsammans varje lördag, en tradition. Så det blev en växelverkan liksom, portarna öppnades och vi berikade varandras liv. Och vi flög inte flygplan en enda gång, vi åkte inte på en enda idiotisk cancersolsemester, det hade vi inte råd med ändå även om dom skulle sparat en massa pengar, men vi hade det bra och kul ändå överlag och det fanns aldrig någon hets om att åka till någon ö eller annat maxat och skittråkigt, ingen ville det ändå. Istället hade vi det "rikt" inombords, i fantasin och tanken och allt vad det var.