Körde en hyfsad loppistur i lördags med diverse folk. Ju fler ögon, desto bättre. Tog bussen ut till våran hembygd, ack du sköna, osynliga landsbygd. Det märks på vädret att folk är glada över att ha klarat sig genom vintern, även om folk "lever sina liv" så märks det att det finns en oro för läget i det stora och i det lilla. Överlag vill man ju bara titta på teve, hänga tvätt och ligga och fundera, läsa något och gå en sväng, kolla läget med polarna vad som är i görningen. Att jobba är ju en fullt tillräcklig samhällsbörda, inte konstigt om man vill vara ifred en del på fritiden, känna att tystnaden får finnas där ändå tills den känns obekväm och då söka sig ut igen, till andra människor, av fri vilja. Inte roligt när det är hetsigt och stressigt och trångt, men var ganska lagom nu. Hade man haft hus eller garage hade det ju bara varit att ösa på med billiga prylar, men nu är det ju inte så. Tidigt hittar vi en skitcool gammal orange SJ-låda, asså typ en sån som stod på perronger på 70-talet och kanske var fylld med grus eller vad de nu använde? Vi tänker att vi ska köpa den till en kompis som snart ska flytta så han kan ha den på sin balkong och fylla med bråte och ha en sittdyna på den eller ha som fotpall eller bord. Den är för jäkla frän med snygg originalfärg i skaplig form. Men vi låter saken bero. Jag hittar iallafall nån inplastad 70-talsvinyl av nåt typ småkristet band eller om det är psykedelisk pop typ. Den visar sig vara halvdan men ändå småtrevligt lyssningsvärd. I övrigt ingenting, men extremt mycket att titta på, på traktens bästa loppis.
Sen har en specialloppis helgöppet och oj gosse vad den är efterlängtad och bra! har bara varit där en gång förr. Och nu är det 50% rea på typ allt så det är inte mycket att fundera över. Köper Roxy Music - Siren LP och den är bra men inte lika tokbra som deras Avalon-skiva. Sällskapet köper tyger i mängder, ett blomfat som är rätt ovanligt samt en tysk äggskivare i rostfritt stål, utmärkt. Solen skiner, gubbarna och tanterna tjoar och allt är precis som det ska vara. Vi tar en gammal väg till nästa by, åker förbi gamla TV-spels och videobutiken som stängde för säkert 20 år sedan, men minnena om dess storhet lever, alla bra saker man såg och hyrde där. Och det fanns godis och tobak och små roliga samlarsaker i disken. På den tredje loppisen är det också mycket folk men tyvärr mycket samma saker som sist, även om jag hittar lite spel till Super Nintendo och Nintendo 64, men köper inte dessa pga lite dyra, enligt mina loppisprinciper. Så nä ingen särskild ruljans och tyvärr inge VHS, vilket jag köpt en del i år, det har gått väldigt bra på den fronten, jodå. Jag hittar iallafall halvnya boken om fanzinet eller tidningen Häpna!, alltså den hära sammanställningen som skrev för några år sedan av väl John Henri Holmberg eller vad han heter. Som ny, 5 kr, köper direkt. I övrigt blir det inte mycket.
Sen bjuder dagen på rensing i föräldrahemmet (hållit på nu i 4 år, men snart är jag klar, nog i sommar), promenad upp till Konsum och slänga gubbrocktidningar (inte mina!!!), träffa en oblyg ekorre och kolla upp mot berget och skogen och vattentornet. Sen äter vi lite pizza, väldigt medelmåttig men vi har gott humör. Tar en promenad upp på berget, det är så fint och tyst i kvarteret, man hör robotgräsklippare, garagedörrar som stängs, barnrop, fönster som står öppna och ljudet från sport på teveapparater, ett lugn som ligger över de små radhusen nedanför berget.
Jag har ju senaste halvåret cirka känt mig väldigt matt och livstrött, känt en distans till "scenen" men kanske främst en distans till min egen kreativitet, en sorts skapandekris eller en sorts mätthet kring det oändliga skapandet och konsumerandet, karriär och synas och finnas. Nu är ju jag den lataste och segaste personen jag vet vad gäller sånt här, men jag har känt en oförmåga kring att ta tag i saker eller känna att jag har något att komma med, som om luften pyst ur mig, även om jag kan tycka att jag aldrig varit särskilt uppblåst (...). Men jag vet inte om jag gillar detta eller inte. Vill mest bara få lite distans till de senaste årens omtumlande händelser och söka en inre paus, vilket är så jäkla svårt, för livet bara maler på och man förändras men det kan vara jobbigt att inse det och det är jobbigt att visa för andra eller acceptera att man glidit ifrån vissa saker eller livslägen. I fanzine o punk-svängen och allt vad det är, ja där har jag träffat de finaste och bästa människorna jag vet.
Jag pratade 40-årskalas (NEJ det är inte en 40-årskris jag går genom!!!!111!!!!!!) med min goda vän härom veckan och det han sa var så otroligt vackert och ärligt: han sa att han inte vill fira 40-årskalas för det finns typ bara två personer han skulle orka bjuda och umgås med, jag och en till. Detta kanske låter "tragiskt" men så kände inte jag, jag förstod typ exakt vad han menade men jag menar inte att jag känner exakt lika, men jag visste i den stunden att han var 100% ärlig och det han ville var att sätta ord på den faktiska verkligheten, tillståndet. Man lever och verkar i sin lilla enklav. Nu under våren eller sen vinter så har jag åkt på en del resor men 2 av 3 ledde till skitjobbig sjukdom för mig, influensa corona feber förkylning och all sån skit så jag kände typ att jag inte orkar mer. Jag har inte råd längre att resa och göra saker och sen få en double whammy och bli sjuk och förlora mer pengar. Jag lever ensam och allt är så jävla dyrt och min lön är ingen dröm. Så jag går lite i tankarna att bli än mer eremit, om än en mer lokal sådan. Fokusera på hembygden och folket här. Vilket jag ju gör redan men sen tror jag att jag har svårt att släppa "det stora perspektivet", men jag har märkt att jag blivit skittrött och slut i veckorna när jag gör och upplever för mycket. Sen är ju inte heller min sömn helt lugn den heller, den kan vara rätt svår att få till.
Vi pratade vidare om den möjliga gemensamma 40-årsfesten och skojjade om att hyra sportstugan i en av våra hembyar och bara göra reklam via handmålade skyltar oppe vid motorvägen. Sitta i den gamla mögliga stugan med ett par plattor Kung på golvet och invänta våra gamla kamrater från den brutala skoltiden i byarna, sitta och grina och prata om gamla lärare och oförrätter och tarvligheter. Men det blir inget, för vi har inte den självbilden, alltså att man är fantastisk och ska firas och tjohej. Under mitt liv så har jag ju hyfsat konsekvent kastat av mig all form av makt eller framgång och alltid förstört och dragit mig undan - och det för att jag aldrig kommer kunna identifiera mig som en frisk, lyckad och offentlig person som tror på samhällsbygget eller dess riktning. Jag vill inte bo bland alla människor i storstäderna, för jag tror inte på den livsformen. Jag sitter hellre på en stubbe eller just i en möglig gammal folkhemsstuga från 60-talet och lyssnar på natten med någon intill mig. Jag har aldrig haft en plan eller ambitioner eller nåt dylikt, jag är barn till arbetare och arbetar själv och inom dessa ramar får man leva, även om drömmarna kan vara stora och hemliga. Men jag har inte vad som krävs för att vara en hurtig människa som gillar livet. På så vis känner mig mig lite förbrukad, men på ett ganska lugnt och ok sätt, att man är medveten om det själv och kommer till en punkt där det blir tydligt. Och man mest bara vill glida runt på loppisar och vara en kuf. Så ja det är mycket grubbel och trötthet, vilket iofs kanske beror på att det var ett år sedan det var semestervila. Så hoppas ta det lugnt i sommar och hitta nåtsorts nolläge igen, reboota mitt inre. Men blir samtidigt less (here we go again) på alla präktiga, duktiga, rättskaffens jävla typer som svassar runt med sina karriärsbarn och sin jävla kultursyn på vad som är det absolut bästa för deras superviktiga ungar, som ska drillas in i samma präktighet och vara högpresterande och ja jävligt viktiga dom med. Det duger inte med att lära sig läsa via Kalle Anka. Och själv har man fått jobb via inLASning eller va fan det heter, jag skulle aldrig lyckas få jobb via intervju eftersom jag är för ärlig och oambitiös - verklighetens folk! Så man är i arbetslivet för att man är en efterhängsen trasa som inte är inkallad på grund av driftighet eller dylikt. Gott så.
Väldigt fint iallafall med sommar och känslan av tillfällig frihet, möta folket ute bland hyllorna, höra på snacket och se alla människor som bara vill finnas i sitt lilla hörn, tända grillen, prata med hunden, fylla på bensin i gräsklipparen och hämta potatisen i matkällaren. Och nånstans där landar mina intressen just nu, att göra det vardagliga till något magiskt eller sinnligt, vara i rörelse i de egna världarna här ute och känna ett fullkomligt ointresse för allt annat. Ta den tiden däri och se vad som händer. Och utan att tveka vilja vara typ ensam på 40-årskalas med min vän och vara den som han orkar bjuda och tillbringa lite tid med. Blev otroligt rörd av att han sa det, som sagt, och tyckte det lär väldigt vettigt och så som fler människor borde vara; motsatsen till att maxa livet. Ja, jag tycker om en massa massa människor, men ändå dras jag åt det introverta och det avlägsna.
Väl mött, loppissäsongen 2023 lovar att bli något i hästväg! Och höll i delvis, lite motsägelsefullt med tanke på vad jag ojjar mig om i detta inlägg, ett fantastiskt stärkande och kul gemensamt kulturarr förra veckan, blev extremt rörd och glad av det. Sånt man kommer minnas för livet. Tack för det.
